Sunndal

Utlovade ju en mer utförlig redogörelse för konserten igår. Det är inte så mycket att skriva om så jag slänger in en jäkla massa bilder för att peppa till det. Blir det bra?

Det hela utspelade sig alltså i Sunndal. Vi åkte buss i två timmar (från Kristiansund) genom ett provocerande vackert landskap och hamnade i en fantastisk liten dal omgivet av fjäll åt alla håll...

image, a photo by Erika Roos on Flickr.

Efter att vi mer eller mindre med våld tryckt in både orkester och kör i den lilla kyrkan, med oss solister inklämda i mitten, så repade vi alltså en god stund och tog givetvis om alla partier där det ligger högt som helvete för de stackars körsopranerna. Jag var allvarligt oroad för om de överhuvudtaget skulle ha några röster kvar till konserten, de stackarna. Det visade sig vara helt obefogat, de klarade sig utmärkt.

Det verk som vi alltså uruppförde i går inför en handfull tappra besökare är ett Te Deum av Terje Bjørklund, för orkester, kör och sopran- och barytonsolist. Det är ett verk som växer för varje gång man hör/framför det, med gigantiska kontraster i klangfärg, instrumentation och stil. Jag skulle nog rentav kalla det fragmentariskt. Somliga av fragmenten är förödande vackra. Jag och min ypperligt välsjungande och trevliga kollega Håvard Stensvold konstaterade f.ö. att den sympatiske Terje lite liknar en helt annan kompositör...

Giuseppe Verdi?


Terje Bjørklund?


Som andra verk spelade vi också Förklädd Gud av Lars-Erik Larsson, som alltså kräver en recitatör som läser Hjalmar Gullbergs högtidliga ord mellan satserna. Vanligtvis en distingerad skådespelare som deklamerar texten enligt skådespelarkonstens alla regler. Jag minns att arrangörerna förra året (när jag sjöng Verdis Requiem under samma kulturfestival) frågade mig om tips på bra svenska skådespelare att anlita för just detta verk. Jag hade inte precis nån betänketid och har heller ingen större koll på svenska skådisar, men jag tror att jag nämnde Persbrandt och Johan Rabaeus. Så blev det, föga förvånande, alltså inte. Det blev den här herren:

Back in the day kallade han sig för Hank von Helvete och sjöng i legendariska norska hardcore-bandet Turboneger. Så inte längre. Hans Erik Dyvik Husby heter han och är i Sverige mest känd för att han spelade Cornelis Vreeswijk i filmen Cornelis.

Han lärde sig uppenbarligen att prata svenska genom att just lyssna på Cornelis, eller någon annan som pratar den där typen av södersnack som ingen förutom Lennart "Hoa Hoa" Dahlgren gör längre. Jag fick korrigera uttalet på ett par ord, där norskan gick igenom, och efter det var det högtravande Hjalmar Gullberg på klockrent gammalt södersnack, enkelt men innerligt läst av en f.d. punkrockare som nu sitter som domare i norska Idol. Bisarrt och mycket uppfriskande.