Aj!

Det är ingen säker bransch jag jobbar i. Till att börja med så skulle man haft hjälmtvång på vilken annan arbetsplats som helst där man, som vi, skall jobba under fritt hängande järnbalkar och annat. Hade i och för sig varit intressant att se opera framförd av folk i hjälm. Annat än Wagner förstås där man kan komma undan med att klistra på horn...
I min debut som Donna Anna i Don Giovanni så slog jag ut en flisa av Don Ottavios framtand med min pistol (tysk regiteater, don't ask...). I föreställningen därefter lyckades Leporello ge sig själv en lättare hjärnskakning när han sprang med skallen före in i en balk nånstans under scenen. Först i den tredje föreställningen tror jag vi klarade oss utan personskador.
I Theseus av Händel var hela scenen täckt av lera och titelpersonen var bunden en del av tiden. INTE bra med snorhal scen när man inte har en chans att ta emot sig med händerna. Den stackars kollegan gjorde sig duktigt illa i en föreställning vet jag.
En annan kollega spelar för närvarande Gilda i Rigoletto, som ju blir knivmördad av sin egen far (i tron att det är tenorkräket). Hennes dilemma är att fejkblodet som hon är helt insmetad i är så klistrigt att hon bokstavligen fastnar i scengolvet där hon ligger, och måste slita bort sig med våld, med BRUTALA blåmärken som följd.
Själv har jag för närvarande väldigt färgglada armbågar och knän efter att åtskilliga gånger ha rullat utför en ramp. Jag gjorde det på eget initiativ, och det är inga problem, även om kollegorna varje gång tror att jag skall rulla hela vägen ner i orkesterdiket (jag HAR mer kontroll än så alltså!). Det är helt enkelt ett ganska blygsamt stunt, det är bara det att man måste göra det så JÄKLA många gånger när man repeterar! Så imorgon blir det en blåslagen Madame Lidoine i Karmelitersystrarna. Det är inte så att jag kan dölja det...