KHP...

... står för Klavierhaubtprobe. Det är alltså den första riktiga genomspelningen av ett stycke, med riktiga kostymer, scenografi, ljus, teknik you name it, men - som namnet säger - piano, och inte orkester. Innan spelar man med provisorisk scenografi och iklädd nån gammal städrock och utslitna gamla skor (i mitt fall), som på nåt obegripligt sätt skall påminna om originalkostymen. Hursomhelst; Idag var det alltså dags...

Vi kan börja med spindeln. Hon fick en lucka i skallen på repet i går (apropå mitt förra inlägg) och blev körd till sjukhus för säkerhets skull. Idag var hon sjukskriven varpå en av regiassistenterna snällt fick ikläda sig nätstrumporna och extra-armarna för att markera rollen. Flugan var också sjuk och kunde inte sjunga men dök ändå upp på repet. Dirigenten/kompositören var OCKSÅ sjuk och stannade hemma. Följaktligen fick vår eminenta studienleiter Norbert inte bara dirigera stycket, utan också sjunga två av rollerna. Ett mezzo- och ett tenorparti. Jag drar mig för övrigt till minnes att samma Norbert strax innan premiären på Lear ena dagen sjöng hela titelpartiet (baryton) från bladet (musiken är överjävligt svår) och dagen efter tenorpartiet Edmund. Men då behövde han i alla fall inte dirigera samtidigt. Och jo, han har absolut gehör så klart. Det om Norbert The Man (må marken öppna sig under mina fötter om jag skulle få för mig att påstå att män inte har någon simultanförmåga!). Med denna gängliga rågblonda multitask-mästare i diket kunde vi faktiskt komma igång med repetitionen. En dryg timme försenat.


Jag har flera gånger höjt en varningsflagga till kostymmänniskorna att det kan bli svårt att få mina vingar att sitta kvar på ryggen. Repetitionsvingarna sitter med kardborrband på min städrock och är helt oigenkännliga av att ha blivit vikta och ihopknycklade åtskilliga gånger under repen. Originalvingarna sitter med hakar och den första hakade ur sig innan jag ens kommit in på scenen. Väl på scenen så blev jag väldigt fort tvungen att irriterat kasta ut båda vingarna åt sidorna eftersom de inte satt kvar. Ibland hatar jag att ha rätt.

Vi är väldigt många som trängs på scenen, och vi har alla väldigt iögonfallande kostymer. Det är mycket glitter och ludd, paljetter, vingar och tentakler. Vi hade därtill också sminkats i nån slags krigsmålningsstil som jag tyckte var ganska cool om än inte vacker. Detta smink fungerade dock inte från salongen, utan i pausen fick vi alla raskt gnugga bort krigsmålningen och sminkas om på mer traditionellt vis.

Efter en låååång paus med många som skulle sminkas om, så startade vi äntligen andra akten. Där hade man lagt ett gigantiskt blad i vägen för mig, där det ALDRIG legat förut, och i stressen så lyckades jag bryta av en av mina fina tentakler, som jag - igen - irriterat fick kasta ut från scenen. Så nu var jag alltså minus två vingar, en tentakel och en högklackad sko, även om skon faktiskt saknas med avsikt. Min egen otroligt dumma idé. Sedan blir kaoset totalt. Inga barn har vi längre på scenen (d.v.s. tusenfotingen har ingen bakkropp) för de får inte jobba längre än fyra timmar. Sedan fungerar inte förflyttningarna av de stora tornen. Sedan fungerar inte den onda bönsyrsans kostym/rustning. Sedan fungerar inte datorn som skall sköta maskrosfröna som kommer ner från taket som vi skall flyga iväg med. Det är helt enkelt ganska mycket som inte fungerar. Precis som det ALLTID är på KHP. Imorgon kommer orkestern. Hjälp....