Maraton

Jag har under mina år på Komische inte haft det så särskilt tjockt med föreställningar. Jag har fått göra en del stora roller, men har alltid haft gott om tid att lära in dem (men ändå gjort det i sista sekunden givetvis) och har oftast fått repa i lugn och ro. Visserligen har jag tre gånger(!) haft föreställning dagen före premiär, vilket chockar en del kollegor att jag gått med på. Premiärer är nämligen så heliga att det smittar av sig på dagen före. Som söndagar, fast värre. Utöver detta oskick -som jag genomlidit eftersom jag är en good sport, men inte utan att gnälla över det vitt och brett, eftersom jag också har ett väl utvecklat martyrdrag- har jag m.a.o. haft det ganska... soft. Men just precis nu i dagarna är det plötsligt väääldigt körigt. Mikropolis, Lear och Carmen om vartannat. Vilsen syrsa, sadistisk überbitch eller stiliserad Jungfru Maria? Vem var det jag skulle vara idag? Och eftersom det inte är nog med detta virrvarr så blev jag så klart sjuk. Sjöng ändå på eftersom jag hade massor av rep och jag bara var lite snorig, men sjuknade då förstås om och blev värre just när jag trodde jag höll på att bli bättre. Lustigt nog blev det en exakt déjà vu av nåt som hände för två år sedan: Lear-föreställning en lördag i juletid. Ingen röst. Ringer jobbet. De försöker panikartat ringa in en annan Regan från typ varsomhelst i världen utan att lyckas, samtidigt som de skickar mig till Berlins sångardoktor. Alla städer har en sån. Dr Rüffer är en opera-förståsigpåare och namedropper av rang men han ger mig i alla fall - mellan historierna om Ingvar Wixells supande - en gigantisk spruta i armen. Vad det är? Tja... Det säger han inte riktigt. En cocktail som skall verka avsvällande på mina stackars stämband som påverkats av mina infekterade luftrör. En kollega påpekar senare att det med största säkerhet varit kortison i. Skiter i om det så var heroin i, så länge jag kan sjunga, kan jag känna. Till föreställningen får jag en s.k. "Ansage" där nån från ledningen går in på scenen innan föreställningen och förklarar för publiken att man är sjuk, så att de inte undrar varför det kanske låter märkligt ibland. Jag sjunger (och skriker, eftersom det är Lear vi pratar om)föreställningen så gott det går och flera säger att de inte ens hört att jag varit sjuk. HELA denna historia har jag alltså upplevt två gånger. Mycket märkligt. Det är f.ö. de enda två gångerna jag fått Ansage, och jag har ännu aldrig ställt in en föreställning. Peppar, peppar...
Nåväl. Nu går jag på antibiotika (dyyyyr antibiotika, alla julklappspengar gick åt!) och jag kan nu andas utan att låta som Darth Vader. Snorar som tusan istället men det kan jag leva med. Leve nässprayen! Idag har jag repat (snorat) igenom Carmen. Imorgon bitti kör vi Mikropolis för ett hus fullt med ungar, på söndag Carmen, måndag Mikropolis och tisdag Lear. Håll tummarna för att lyxpillren funkar hela vägen. Djuuupt andetag nu.... Vi hörs -kanske- på onsdag!