Läkarräkningar och insomnia

Ja, jag blev ju sjuk igen. Rosslar fortfarande efter den gamla förkylningen så varför inte slänga på en ny ovanpå? Jag ber till alla Gudar jag kan komma på att den här skall hålla sig i näsregionen och inte krypa ner i luftrören som den förra. Särskilt som det visade sig att jag var tvungen att betala för behandlingen av den förra omgången ur egen ficka. Det finns ju ingen allmän försäkringskassa i Tyskland, utan man måste ansluta sig till en sjukkassa. Så länge saker går genom denna sjukkassa så är det frid och fröjd och man kan gå billigt eller rent av gratis till doktorn, men om man går till privatläkare som inte är ansluten till sjukkassesystemet så blir det DYRT!. Och det var ju tydligen det jag gjorde när jag fick den stora sprutan i armen som räddade första Lear-föreställningen. Förra gången detta hände behövde jag, vad jag minns, inte betala nåt alls, så döm om min förvåning när jag den här gången fick en räkning på nästan 600€. Vilket kombinerat med tusenkronorsantibiotikan börjar närma sig summor som jag verkligen inte har råd att betala så där hur som helst. Jag har frågat min chef om teatern kan hjälpa mig. Jag gick ju faktiskt till just den här läkaren för att rädda en föreställning, vilket jag också gjorde. Man hade fått ställa in annars. Om jag haft tid att vara sjuk så skulle jag inte gått till doktorn alls, definitivt inte tagit tveksamma sprutor som med stor säkerhet innehöll kortison, och inte tagit antibiotika. Om jag varit frilansare som får betalt per föreställning kunde det så klart varit värt att betala, men som anställd med månadslön hade det varit bättre för min privatekonomi om man bara ställt in föreställningen. Dyra läropengar. Min chef var väldigt förstående men kan ju inte betala mina privaträkningar hursomhelst. Återstår att se om han kan trolla fram nåt slags bistånd.
Nu i min andra förkylningsomgång är jag fast besluten att sova bort eländet. Har inte föreställning förrän på söndag så jag tycker det låter rimligt. Tycker INTE kroppen. Och INTE katterna. Jag gick och lade mig vid midnatt igår och kunde inte sova. Katterna hjälpte inte precis till när de hittade ALLA prassliga saker som finns att leka med, samt rejsade genom hela lägenheten och sneddade då och då över sängen. Winston lyckades även välta det stabila klöstornet med en öronbedövande duns. Då var det iofs tur att jag inte sov, för jag hade jag dött av hjärtslag om jag blivit väckt av den smällen. När jag var uppe och åtgärdade den obligatoriska droppande kranen var klockan tjugo i fem och då hade jag fortfarande inte somnat. När jag till sist efter säkert ytterligare en halvtimme, timme ÄNTLIGEN höll på att somna så kom Maggie travande upp på mig. Då var hon nära att få en smäll, kattstackaren. Nåväl, lyckades väl somna in till sist och kom inte ur sängen förrän framåt ett. Nu har jag fuckat upp min dygnsrytm fullständigt, jag sitter i morgonrock med frukostdisken fortfarande framför mig. Klockan är snart fem... Och jag snorar.