Perdita X

The final countdown...

2012-01-25T20:16:00.002+01:00

Jag förutspådde det redan när jag började blogga (igen...), att det här nog inte skulle bli så långvarigt. Jag är inte en blogg-person helt enkelt. Jag har försökt förr, och då liksom nu kom jag till punkten där jag bara ville radera allt. Jag är sannerligen ingen skribent, det handlar inte om självkritik. Det jag hackat ner här har ändå mest bara handlat om att upplysa nära och kära därhemma om vad jag pysslar med i Berlin. Men snart flyttar jag hem igen. Och om jag känner att nån måste upplysas om mitt liv och mina snurriga tankar i framtiden så får jag helt enkelt använda andra medier än blogg i fortsättningen. Kanske raderar jag en vacker dag facebook och twitter-kontona också, och börjar med röksignaler istället, men där är jag inte än. :)
Ja, jag har egentligen inte fattat ett bergfast beslut än, men ganska säker är jag. Bloggen kan anse sig varslad.

Läkarräkningar och insomnia

2012-01-05T14:03:00.004+01:00

Ja, jag blev ju sjuk igen. Rosslar fortfarande efter den gamla förkylningen så varför inte slänga på en ny ovanpå? Jag ber till alla Gudar jag kan komma på att den här skall hålla sig i näsregionen och inte krypa ner i luftrören som den förra. Särskilt som det visade sig att jag var tvungen att betala för behandlingen av den förra omgången ur egen ficka. Det finns ju ingen allmän försäkringskassa i Tyskland, utan man måste ansluta sig till en sjukkassa. Så länge saker går genom denna sjukkassa så är det frid och fröjd och man kan gå billigt eller rent av gratis till doktorn, men om man går till privatläkare som inte är ansluten till sjukkassesystemet så blir det DYRT!. Och det var ju tydligen det jag gjorde när jag fick den stora sprutan i armen som räddade första Lear-föreställningen. Förra gången detta hände behövde jag, vad jag minns, inte betala nåt alls, så döm om min förvåning när jag den här gången fick en räkning på nästan 600€. Vilket kombinerat med tusenkronorsantibiotikan börjar närma sig summor som jag verkligen inte har råd att betala så där hur som helst. Jag har frågat min chef om teatern kan hjälpa mig. Jag gick ju faktiskt till just den här läkaren för att rädda en föreställning, vilket jag också gjorde. Man hade fått ställa in annars. Om jag haft tid att vara sjuk så skulle jag inte gått till doktorn alls, definitivt inte tagit tveksamma sprutor som med stor säkerhet innehöll kortison, och inte tagit antibiotika. Om jag varit frilansare som får betalt per föreställning kunde det så klart varit värt att betala, men som anställd med månadslön hade det varit bättre för min privatekonomi om man bara ställt in föreställningen. Dyra läropengar. Min chef var väldigt förstående men kan ju inte betala mina privaträkningar hursomhelst. Återstår att se om han kan trolla fram nåt slags bistånd.
Nu i min andra förkylningsomgång är jag fast besluten att sova bort eländet. Har inte föreställning förrän på söndag så jag tycker det låter rimligt. Tycker INTE kroppen. Och INTE katterna. Jag gick och lade mig vid midnatt igår och kunde inte sova. Katterna hjälpte inte precis till när de hittade ALLA prassliga saker som finns att leka med, samt rejsade genom hela lägenheten och sneddade då och då över sängen. Winston lyckades även välta det stabila klöstornet med en öronbedövande duns. Då var det iofs tur att jag inte sov, för jag hade jag dött av hjärtslag om jag blivit väckt av den smällen. När jag var uppe och åtgärdade den obligatoriska droppande kranen var klockan tjugo i fem och då hade jag fortfarande inte somnat. När jag till sist efter säkert ytterligare en halvtimme, timme ÄNTLIGEN höll på att somna så kom Maggie travande upp på mig. Då var hon nära att få en smäll, kattstackaren. Nåväl, lyckades väl somna in till sist och kom inte ur sängen förrän framåt ett. Nu har jag fuckat upp min dygnsrytm fullständigt, jag sitter i morgonrock med frukostdisken fortfarande framför mig. Klockan är snart fem... Och jag snorar.

Ensamjul i Berlin

2011-12-25T00:00:00.005+01:00

Jag har tvättat en maskin, diskat en maskin, dammsugit (eller i alla fall gått runt lite håglöst med dammsugaren), sytt i en knapp, lagat en trasig innerficka, ätit thaimat, hängt på twitter och Facebook samt kollat på en massa avsnitt av Criminal Minds som jag sett förut. Jag HAR för all del druckit lite glögg också, tittat på Tim Burtons geniala Nightmare before Christmas, lyssnat på Bachs Juloratorium och öppnat mina julklappar. Fina julklappar må ni tro! En brödkavel från Lotta så jag inte behöver kavla med en rödvinspava nästa gång jag kommer i bakartagen, en bok, smink, badsalt, tekoppar, ja allt möjligt fint. Roligast var nog ändå julpåsen från underbara Ina som innehöll inte mindre än 12 numrerade julklappar till mig och katterna. Paketen innehöll allt möjligt från en ask torkad mango till en liiiten liiiten sminkpensel, men det mest fantastiska var att hon skrivit små personliga underfundiga norska rim på vart och ett av paketen. Fick dåligt samvete så klart för mitt lite fantasilösa paket till henne, som inte hade minsta lilla rim. Bland paketen fanns f.ö. också varsin kinesisk lyckokaka till mig och katterna. Där konstaterades det att om man ger mycket så får man mycket (en extra tagg i det dåliga samvetet för att jag varit så loj med julklappsköpandet i år), att Maggie har en unik personlighet (jo tack!) och att Winston skall vara mer ambitiös, vad nu det innebär för en katt.
Kort sagt så har jag haft en bra dag och har inte tyckt synd om mig själv en endaste sekund. Och trots att jag kanske trots allt inte håller med, så måste jag nog ändå dela med mig av den här...

Maraton

2011-12-15T20:56:00.002+01:00

Jag har under mina år på Komische inte haft det så särskilt tjockt med föreställningar. Jag har fått göra en del stora roller, men har alltid haft gott om tid att lära in dem (men ändå gjort det i sista sekunden givetvis) och har oftast fått repa i lugn och ro. Visserligen har jag tre gånger(!) haft föreställning dagen före premiär, vilket chockar en del kollegor att jag gått med på. Premiärer är nämligen så heliga att det smittar av sig på dagen före. Som söndagar, fast värre. Utöver detta oskick -som jag genomlidit eftersom jag är en good sport, men inte utan att gnälla över det vitt och brett, eftersom jag också har ett väl utvecklat martyrdrag- har jag m.a.o. haft det ganska... soft. Men just precis nu i dagarna är det plötsligt väääldigt körigt. Mikropolis, Lear och Carmen om vartannat. Vilsen syrsa, sadistisk überbitch eller stiliserad Jungfru Maria? Vem var det jag skulle vara idag? Och eftersom det inte är nog med detta virrvarr så blev jag så klart sjuk. Sjöng ändå på eftersom jag hade massor av rep och jag bara var lite snorig, men sjuknade då förstås om och blev värre just när jag trodde jag höll på att bli bättre. Lustigt nog blev det en exakt déjà vu av nåt som hände för två år sedan: Lear-föreställning en lördag i juletid. Ingen röst. Ringer jobbet. De försöker panikartat ringa in en annan Regan från typ varsomhelst i världen utan att lyckas, samtidigt som de skickar mig till Berlins sångardoktor. Alla städer har en sån. Dr Rüffer är en opera-förståsigpåare och namedropper av rang men han ger mig i alla fall - mellan historierna om Ingvar Wixells supande - en gigantisk spruta i armen. Vad det är? Tja... Det säger han inte riktigt. En cocktail som skall verka avsvällande på mina stackars stämband som påverkats av mina infekterade luftrör. En kollega påpekar senare att det med största säkerhet varit kortison i. Skiter i om det så var heroin i, så länge jag kan sjunga, kan jag känna. Till föreställningen får jag en s.k. "Ansage" där nån från ledningen går in på scenen innan föreställningen och förklarar för publiken att man är sjuk, så att de inte undrar varför det kanske låter märkligt ibland. Jag sjunger (och skriker, eftersom det är Lear vi pratar om)föreställningen så gott det går och flera säger att de inte ens hört att jag varit sjuk. HELA denna historia har jag alltså upplevt två gånger. Mycket märkligt. Det är f.ö. de enda två gångerna jag fått Ansage, och jag har ännu aldrig ställt in en föreställning. Peppar, peppar...
Nåväl. Nu går jag på antibiotika (dyyyyr antibiotika, alla julklappspengar gick åt!) och jag kan nu andas utan att låta som Darth Vader. Snorar som tusan istället men det kan jag leva med. Leve nässprayen! Idag har jag repat (snorat) igenom Carmen. Imorgon bitti kör vi Mikropolis för ett hus fullt med ungar, på söndag Carmen, måndag Mikropolis och tisdag Lear. Håll tummarna för att lyxpillren funkar hela vägen. Djuuupt andetag nu.... Vi hörs -kanske- på onsdag!

Huset på hörnet

2011-11-28T15:55:00.002+01:00

Berlin är så konstigt ibland, det byggs fruktansvärt mycket, fast det finns massor av fina gamla hus som står övergivna, även helt centralt. Jag kan utan att överdriva säga att jag bor megacentralt. Det är praktiskt men ibland en aning ocharmigt, när "caféet runt hörnet" råkar vara flådiga Einstein på Unter den Linden, vars Apfelstrudel omskrivs i allsköns Berlinguider, och närmsta matbutik ligger inne på Friedrichstraße Bahnhof som är en viktig knutpunkt där tusen och åter tusentals människor passerar varje dag. På min gata (så att säga i ryggen på nämnda Café Einstein)finns en gammal byggnad som stått tom och förfallen sedan jag flyttade in. Men så plötsligt blev det liv och rörelse i hörnlokalen. Nåt skall det bli... När man så lät måla fasaden så här, så måste jag dock ställa mig frågan: VAD?!?

A'men förlåt då!

2011-11-28T12:31:00.005+01:00

Min härliga 87-åriga faster Alva hade pratat in ett meddelande till mig igår. Hon undrade lite näbbigt om jag levde, eftersom jag ju inte uppdaterat bloggen sedan den 20 oktober! Herregud. Skall jag behöva skaffa twitter åt tanten också? :)Faktum är att jag nog åtminstone borde fixa ett Skype-konto nästa gång jag kommer dit.

Men nu måste jag väl hursomhelst ändå ge ett livstecken ifrån mig. Det har varit lite mycket kan man säga. Jag har fler föreställningar i december än jag hade på hela min första säsong på Komische, så det är mycket repeterande nu. Vi har först och främst haft premiär på barnoperan Mikropolis, och det var hur kul som helst, även om det var ett jobbigt upplopp precis innan, med olycksfall, sjukdom, teknikstress och problem med textförståelsen. Vi har också gått in i repetitioner för den härliga gamla Lear. Musiken är lika svår som sist, och jag sjunger om möjligt ännu färre riktiga toner, men dirigenten (som gjort stycket många gånger förr)är glad och nöjd ändå så vem är jag att klaga? Vi repeterar också Carmen som hade premiär i går kväll där jag skall sjunga rollen som den dygdiga Micaëla. Jag slapp göra premiären, den fick underbara Ina Kringlebotn göra, och det gjorde hon verkligen med den äran. Den 18 december skall jag sjunga min första.

Too soon?

2011-10-20T15:37:00.005+02:00

Skrev i ett tidigare inlägg om Khadaffi (Gaddafi, Quadaffi whatEVER!) som suttit vid makten i Libyen i hela mitt liv, och plågat sitt folk. Idag har han fångats eller t.o.m. dödats. Reportrarna på BBC är just nu fullkomligt desperata efter att få detta verifierat, men har ännu inte lyckats.
I nästan samma ögonblick som ryktet om hans död började spridas så började skämten droppa in på twitter. Jag vet inte om jag är en okänslig människa som tycker det är kul, eller om jag är FÖR känslig som föredrar vitsar om det här monstret för att jag inte orkar sätta mig in i hur hans folk har lidit under hans styre. Hur det än ligger till så är det en bra idé att sluta läsa nu om man tycker det är fruktansvärt att skämta om Khadaffis (påstådda) död, för jag tänker skamlöst citera mina favoriter. Förfasas eller enjoy: :)

Magnus Betnér: "In a hole? They found him in a hole? How very 2003-ish." (På det fick han svaret: "och död. Fan vi hade en skåjtmedalj på lut till honom." av @Silviaslatt) Strax efter skriver han också: "Gaddafi kanske död. Bildt i trubbel. Svensk tv visar tennis, utbildningsradio och Martin Timell."
Andreas Ericson (@neo_andreas)): "vill birro efterträda gadaffi nu?"
Michel Sanchez (@svettig):"EXTRA EXTRA: Ray-Ban skriver ner årsrapporten med 300%."
Fredrik Backman: "Jaha. Någon som har dragit "diktatorer alltså, när ska de lära sig att inte ta 'gå-under-jorden'-talesättet så himla BOKSTAVLIGT" än eller?" Och lite senare: "Men den viktiga frågan: Har Khaddafis sambo fått bostadsbidrag eller inte??? Svara!"
Johannes Finnlaugson (@johabbed): "Khadaffi är död. Goda nyheter för rebelltrupperna. Dåliga nyheter för kaftanbranschen." (På detta var jag bara tvungen att invända: Men Di Leva lever väl än?)Senare skrev han: "Khadaffis sista ord: "Mitt namn... Det stavas...". Och sen dog han."
Marcus Jerräng (@blisk):"FLASH: Gaddafi svårt död i benen"
Damon Rasti: "Det enda Ghaddafi hade på sig när han greps var kläder, några ringar och en photoshoppad nakenbild på Condoleezza Rice."
Martin Widén (@KureKureMartin): "Va?!? Har de gripit Gaddafi, Khadaffi och Khaddafi samtidigt?!? Vad är sannolikheten för det? #Gaddafi"
Adam Svanell: "Gaddafi gripen. E-type öppnar vikingrestaurang. Det här är en sån där nyhetsdag man alltid kommer att minnas var man var och vad man gjorde."
Och min personliga favorit, Ola Söderholm: "Är det för tidigt att stöta på fru Gaddafi?"

Och straffet för det här inlägget kom ögonblickligen. I samma ögonblick som jag börjar avsluta så kommer rörliga bilder på Khadaffis blodiga lik som visas upp av en jublande folkmassa i Sirte. Fy fan.

KHP...

2011-10-19T23:23:00.002+02:00

... står för Klavierhaubtprobe. Det är alltså den första riktiga genomspelningen av ett stycke, med riktiga kostymer, scenografi, ljus, teknik you name it, men - som namnet säger - piano, och inte orkester. Innan spelar man med provisorisk scenografi och iklädd nån gammal städrock och utslitna gamla skor (i mitt fall), som på nåt obegripligt sätt skall påminna om originalkostymen. Hursomhelst; Idag var det alltså dags...

Vi kan börja med spindeln. Hon fick en lucka i skallen på repet i går (apropå mitt förra inlägg) och blev körd till sjukhus för säkerhets skull. Idag var hon sjukskriven varpå en av regiassistenterna snällt fick ikläda sig nätstrumporna och extra-armarna för att markera rollen. Flugan var också sjuk och kunde inte sjunga men dök ändå upp på repet. Dirigenten/kompositören var OCKSÅ sjuk och stannade hemma. Följaktligen fick vår eminenta studienleiter Norbert inte bara dirigera stycket, utan också sjunga två av rollerna. Ett mezzo- och ett tenorparti. Jag drar mig för övrigt till minnes att samma Norbert strax innan premiären på Lear ena dagen sjöng hela titelpartiet (baryton) från bladet (musiken är överjävligt svår) och dagen efter tenorpartiet Edmund. Men då behövde han i alla fall inte dirigera samtidigt. Och jo, han har absolut gehör så klart. Det om Norbert The Man (må marken öppna sig under mina fötter om jag skulle få för mig att påstå att män inte har någon simultanförmåga!). Med denna gängliga rågblonda multitask-mästare i diket kunde vi faktiskt komma igång med repetitionen. En dryg timme försenat.

Jag har flera gånger höjt en varningsflagga till kostymmänniskorna att det kan bli svårt att få mina vingar att sitta kvar på ryggen. Repetitionsvingarna sitter med kardborrband på min städrock och är helt oigenkännliga av att ha blivit vikta och ihopknycklade åtskilliga gånger under repen. Originalvingarna sitter med hakar och den första hakade ur sig innan jag ens kommit in på scenen. Väl på scenen så blev jag väldigt fort tvungen att irriterat kasta ut båda vingarna åt sidorna eftersom de inte satt kvar. Ibland hatar jag att ha rätt.

Vi är väldigt många som trängs på scenen, och vi har alla väldigt iögonfallande kostymer. Det är mycket glitter och ludd, paljetter, vingar och tentakler. Vi hade därtill också sminkats i nån slags krigsmålningsstil som jag tyckte var ganska cool om än inte vacker. Detta smink fungerade dock inte från salongen, utan i pausen fick vi alla raskt gnugga bort krigsmålningen och sminkas om på mer traditionellt vis.

Efter en låååång paus med många som skulle sminkas om, så startade vi äntligen andra akten. Där hade man lagt ett gigantiskt blad i vägen för mig, där det ALDRIG legat förut, och i stressen så lyckades jag bryta av en av mina fina tentakler, som jag - igen - irriterat fick kasta ut från scenen. Så nu var jag alltså minus två vingar, en tentakel och en högklackad sko, även om skon faktiskt saknas med avsikt. Min egen otroligt dumma idé. Sedan blir kaoset totalt. Inga barn har vi längre på scenen (d.v.s. tusenfotingen har ingen bakkropp) för de får inte jobba längre än fyra timmar. Sedan fungerar inte förflyttningarna av de stora tornen. Sedan fungerar inte den onda bönsyrsans kostym/rustning. Sedan fungerar inte datorn som skall sköta maskrosfröna som kommer ner från taket som vi skall flyga iväg med. Det är helt enkelt ganska mycket som inte fungerar. Precis som det ALLTID är på KHP. Imorgon kommer orkestern. Hjälp....

Aj!

2011-10-15T19:13:00.004+02:00

Det är ingen säker bransch jag jobbar i. Till att börja med så skulle man haft hjälmtvång på vilken annan arbetsplats som helst där man, som vi, skall jobba under fritt hängande järnbalkar och annat. Hade i och för sig varit intressant att se opera framförd av folk i hjälm. Annat än Wagner förstås där man kan komma undan med att klistra på horn...
I min debut som Donna Anna i Don Giovanni så slog jag ut en flisa av Don Ottavios framtand med min pistol (tysk regiteater, don't ask...). I föreställningen därefter lyckades Leporello ge sig själv en lättare hjärnskakning när han sprang med skallen före in i en balk nånstans under scenen. Först i den tredje föreställningen tror jag vi klarade oss utan personskador.
I Theseus av Händel var hela scenen täckt av lera och titelpersonen var bunden en del av tiden. INTE bra med snorhal scen när man inte har en chans att ta emot sig med händerna. Den stackars kollegan gjorde sig duktigt illa i en föreställning vet jag.
En annan kollega spelar för närvarande Gilda i Rigoletto, som ju blir knivmördad av sin egen far (i tron att det är tenorkräket). Hennes dilemma är att fejkblodet som hon är helt insmetad i är så klistrigt att hon bokstavligen fastnar i scengolvet där hon ligger, och måste slita bort sig med våld, med BRUTALA blåmärken som följd.
Själv har jag för närvarande väldigt färgglada armbågar och knän efter att åtskilliga gånger ha rullat utför en ramp. Jag gjorde det på eget initiativ, och det är inga problem, även om kollegorna varje gång tror att jag skall rulla hela vägen ner i orkesterdiket (jag HAR mer kontroll än så alltså!). Det är helt enkelt ett ganska blygsamt stunt, det är bara det att man måste göra det så JÄKLA många gånger när man repeterar! Så imorgon blir det en blåslagen Madame Lidoine i Karmelitersystrarna. Det är inte så att jag kan dölja det...

Svensk politik, en anledning att förbli emigrerad...

2011-10-09T20:14:00.005+02:00

Förlåt, men den senaste tiden har Sverige varit ett bisarrt ställe alltså! Skall vi ta det parti för parti?
SD: Snorvalpen Petzäll ville ha pengar från partiet för att ställa sin plats till förfogande i Riksdagen vilket han inte fick, och då skiter han på sina väljare genom att vägra föra den politik som de röstat in honom för.
KD: Här tycker många att Hägglund är alldeles för släpphänt förlåtande och liberal. Inte alls som Jesus... Narcissistsupernovan Marcus Birro tyckte att HAN kunde bli partiledare samtidigt som han skulle vara oberoende politisk journalist. Det gick inte så klart. Nu lutar det istället åt Mats Odell som visst tror att jorden är 6000 år gammal. Årsbarn med honom själv alltså.
V: Ett av dagispartierna som vägrar ställa upp i debattprogram i TV för att de inte får STÅ bredvid vem de vill.
S: Juholt vägrar dels också att stå bredvid otäcka Åkesson, men fifflar också med nåt bostadsbidrag och trasslar in sig så in i helvete i bortförklaringar. Tack och godnatt.
C: Nya partiledarinnan verkar ha gjort liknande sak som Juholt och står skriven på en adress hon inte bor på och plockar in extra pengar.
Mp: Nej, kommer inte på nåt annat än att de startat lokalavdelning i New York vilket är lite gulligt.
M: Bildt är intrasslad i nån soppa med Lundin Oil, folkrättsbrott och Etiopiensvenskarna som jag ärligt talat inte fattar. Men snyggt är det inte.
Fp: Vill skrota LAS och införa licenskrav på farliga hundar. Farliga människor kan fortfarande gå fritt omkring utan licens.

Och så Kungen ja. Låt oss inte glömma att Kungen delat ut scoutmedalj till en diktator i mellanöstern, som inte ens låter sina kvinnliga medborgare köra bil.

Jag VET att jag raljerar, men alltså, vad ÄR det för lekstuga?!? Men vi får väl de politiker vi förtjänar antar jag. I Sverige får ingen sticka ut hakan och vara förmer än någon annan, och så sitter vi plötsligt där med en hop halvbegåvade, barnsliga, giriga kulturellt utarmade medelmåttor som skall fatta beslut åt oss och styra vårt land. VARFÖR? Jag vill nog gärna att folk som är smartare än mig skall styra. Jag får hellre lite bildningskomplex än att jag blir mörkrädd över att statsministern koketterar med att han endast läser Camilla Läckberg och lyssnar på Magnus Uggla. Har vi blivit så rädda för snobberi att vi blivit rädda för kompetens?

Lyssna: Ola: Kvalificerad gissning om Juholt

Lyssna: Nä, dra mig baklänges - Du är saknad, Maud

Nytt armband!

2011-10-02T20:10:00.001+02:00

Nytt armband!, a photo by Erika Roos on Flickr.

Vad har du gjort på jobbet idag?

2011-09-27T17:12:00.004+02:00

Tja, jag har tagit på och av mig ett par MYCKET färggranna remsandaletter, med gissningsvis 12 cm stilettklackar, c:a en miljard gånger. Jag har också suttit i en gigantisk maskrosplanta, samt beundrat viga akrobatbarn och coola breakdance-killar. Och försökt att dansa på en banan. Men då fick jag ta av mig hor-skorna. Igen. Vad har ni gjort på jobbet?

Lord of the Dance

2011-09-26T22:51:00.001+02:00

Min begåvade systerson Filip dansar som bara den. Klippet har några år på nacken men håller än.

Bok- och filmupplevelser

2011-09-24T19:52:00.003+02:00

Jag lyckades med konststycket att åka till Norge nu sist utan en endaste bok med mig. Jag klarade mig under hotellvistelsen med TV, Facebook och Twitter, men till hemresan blev det för tråkigt, så jag köpte den i stort sett enda boken på engelska jag kunde hitta på Kristiansunds flygplats. Det blev Chris Cleaves The Other Hand. Eller Little Bee... För den har förvirrande nog tydligen givits ut under det namnet också. Hursomhelst, det är en oerhörd bok. Hemsk, tragisk, våldsam, makaber, vacker, rolig, ömsint och tankeväckande. På baksidan uppmanas man att inte avslöja för andra vad som händer i boken så det skall jag inte, men med en insisterande uppmaning att läsa den här boken, ger jag er några citat:

“...and I ask you right here please to agree with me that a scar is never ugly. That is what the scar makers want us to think. But you and I, we must make an agreement to defy them. We must see all scars as beauty. Okay? This will be our secret. Because take it from me, a scar does not form on the dying. A scar means I survived.”

“Life is extremely short and you cannot dance to current affairs.”

“I’m telling you, trouble is like the ocean. It covers two thirds of the world.”

“I planned how I would kill myself in the time of Churchill (stand under bombs), Victoria (throw myself under a horse), and Henry the Eighth (marry Henry the Eighth)"

Repetitionerna för insektsäventyret Mikropolis pågår för fullt. Stämningen över lag är mycket god, men apropå den idiotiska Kinapuffshistorien därhemma, så blev det lite rabalder om att två av karaktärerna (bromsen och flugan) skall prata invandrartyska. Någon som hade besökt ett rep hade visst reagerat negativt och tyckt att det var nedlåtande mot invandrare att de säger t.ex. "Bist du Stadt bist du Abenteuer!" eftersom det inte är några artiklar med. (Själv pratar jag tyska nästan helt utan artiklar eftersom jag aldrig vet vilken satans artikel som är rätt, så jag sympatiserar starkt med denna språkhantering.) Saken är ju bara den att Erdal och Kostas' brutna tyska bara är cool och charmig. Invandrarjargongen förstärker deras coolhet och höjer deras status. Lite trist att folk skall leta efter saker att bli kränkta över.

I går bänkade vi oss hela ensemblen och tittade på den franska filmen Microcosmos (1996) (vars titel givetvis har inspirerat titeln på operan) för att låta oss inspireras av insektsvärlden. Jag satt mer eller mindre och gapade genom hela filmen! Det är inget prat (annat än en introduktion på några meningar), bara FANTASTISKT foto, ljudeffekter och musik. Det är ren konst, ren magi. Här finns en vansinnigt erotisk snigelscen, en våldsam tvekamp mellan två killar som eventuellt är ekoxar, en dyngbagges (???) triumf över ett gigantiskt hinder, och bland det allra vackraste, tillblivelsen av den förhatligaste av dem alla, en myggas kläckning. Jag är fortfarande, ett dygn efteråt, helt tagen av filmen och har nog aldrig känt en sådan tacksamhet för att jag kan se!

Klarspråk

2011-09-18T23:48:00.003+02:00

Har wikipedia-hoppat lite och hittade några citat av Frans G Bengtsson som får mig att reflektera över hur språk förändras, för att inte säga urvattnas. Bengtsson var tydligen både antidemokratisk och rasistisk, men nazist var han inte! Tvärtom. Ett norskt bokförlag under nya (tyskvänliga) herrar under ockupationen ville ge ut Röde Orm "efter vissa strykningar och rättelser". Bengtsson svarade i ett brev till förläggaren Ragnar Svanström:

"Varken ett komma eller en jude skall med mitt medgivande borttagas ur boken [...] jag vägrar överhuvud att bli översatt till norska förrän herrar kretiner och kriminaldårar upphört att syssla med förlagsverksamhet därstädes, och helst upphört med allt annat också."

En liknande kommentar till en liknande förfrågan från det tyskockuperade Prag:

"Måtte Sodoms och Gomorras eld tvätta den värld ren, där den sortens ting framfödas ur skurkars incest med idioter."

Varför skriver ingen sånt längre?

Sunndal

2011-09-18T11:45:00.002+02:00

Utlovade ju en mer utförlig redogörelse för konserten igår. Det är inte så mycket att skriva om så jag slänger in en jäkla massa bilder för att peppa till det. Blir det bra?

Det hela utspelade sig alltså i Sunndal. Vi åkte buss i två timmar (från Kristiansund) genom ett provocerande vackert landskap och hamnade i en fantastisk liten dal omgivet av fjäll åt alla håll...

image, a photo by Erika Roos on Flickr.

Efter att vi mer eller mindre med våld tryckt in både orkester och kör i den lilla kyrkan, med oss solister inklämda i mitten, så repade vi alltså en god stund och tog givetvis om alla partier där det ligger högt som helvete för de stackars körsopranerna. Jag var allvarligt oroad för om de överhuvudtaget skulle ha några röster kvar till konserten, de stackarna. Det visade sig vara helt obefogat, de klarade sig utmärkt.

Det verk som vi alltså uruppförde i går inför en handfull tappra besökare är ett Te Deum av Terje Bjørklund, för orkester, kör och sopran- och barytonsolist. Det är ett verk som växer för varje gång man hör/framför det, med gigantiska kontraster i klangfärg, instrumentation och stil. Jag skulle nog rentav kalla det fragmentariskt. Somliga av fragmenten är förödande vackra. Jag och min ypperligt välsjungande och trevliga kollega Håvard Stensvold konstaterade f.ö. att den sympatiske Terje lite liknar en helt annan kompositör...

Giuseppe Verdi?

Terje Bjørklund?

Som andra verk spelade vi också Förklädd Gud av Lars-Erik Larsson, som alltså kräver en recitatör som läser Hjalmar Gullbergs högtidliga ord mellan satserna. Vanligtvis en distingerad skådespelare som deklamerar texten enligt skådespelarkonstens alla regler. Jag minns att arrangörerna förra året (när jag sjöng Verdis Requiem under samma kulturfestival) frågade mig om tips på bra svenska skådespelare att anlita för just detta verk. Jag hade inte precis nån betänketid och har heller ingen större koll på svenska skådisar, men jag tror att jag nämnde Persbrandt och Johan Rabaeus. Så blev det, föga förvånande, alltså inte. Det blev den här herren:

Back in the day kallade han sig för Hank von Helvete och sjöng i legendariska norska hardcore-bandet Turboneger. Så inte längre. Hans Erik Dyvik Husby heter han och är i Sverige mest känd för att han spelade Cornelis Vreeswijk i filmen Cornelis.

Han lärde sig uppenbarligen att prata svenska genom att just lyssna på Cornelis, eller någon annan som pratar den där typen av södersnack som ingen förutom Lennart "Hoa Hoa" Dahlgren gör längre. Jag fick korrigera uttalet på ett par ord, där norskan gick igenom, och efter det var det högtravande Hjalmar Gullberg på klockrent gammalt södersnack, enkelt men innerligt läst av en f.d. punkrockare som nu sitter som domare i norska Idol. Bisarrt och mycket uppfriskande.

Ej för de starka i världen...

2011-09-17T23:29:00.002+02:00

Idag hade vi första konserten med Terje Bjørklunds Te Deum och Lars-Erik Larssons Förklädd Gud. Det är så sent nu så jag skriver om det imorgon. Men här är vår recitatör i Förklädd gud:

Kristiansund

2011-09-15T21:53:00.002+02:00

Nu har jag äntligen krupit ner mellan de kritvita lakanen på hotellrummet i Kristiansund. Har tagit en varm dusch, dricker en kopp kallnande thé och ignorerar lyckligt nån slags fotbollsmatch på TV:n.

Jag har sett fyra flygplatser idag. Det är två för mycket om man frågar mig. Kokade som vanligt nästan över av irritation över att man måste gå ut genom tullen och gå igenom säkerhetskontrollen IGEN när man skall vidare med inrikesflyg på Gardemoen. Mitt i irritationen var jag också väldigt tacksam att jag lyckades klämma ner allt mitt pick och pack i handbagaget. Annars skulle jag varit tvungen att vänta på bagaget också. Skulle INTE varit bra för min magsyra. Lite kul är det förresten att ingen i säkerhetskontrollerna reagerade på min överdimensionerade spruta (för nässköljning), ett knögligt litet kuvert med vitt pulver (salt till nässköljning), en suspekt liten glaspipa (för att inhalera emsersaltlösning), små anonyma behållare med klar vätska (emsersaltlösning för inhalering), små sprayflaskor (nässpray) och allehanda piller (timjan, echinea, bafucin, o.s.v.). Blev nästan besviken över att inte få förklara att jag bara är en förkyld sopran på jobbresa.

Väl levererad till hotellet av självaste dirigenten, försökte jag tappert sätta i mig en gratäng med traktens specialitet, klippfisk. Det var verkligen gott, men jag såg aldrig ens botten på formen, för portionen var så gigantisk. För övrigt satt jag mol allena i den ganska stora hotellrestaurangen. Lite underlig känsla.

Imorgon har vi repetition och på lördag och söndag är det konsert. Förklädd Gud av Lars-Erik Larsson är jag inte så nervös för (om bara förkylningen håller sig i de övre regionerna och inte börjar klättra ner), men vi skall också uruppföra ett nyskrivet Te Deum av Terje Bjørklund, och det känns lite småskakigt. Nog har jag övat på det, och nog för att det inte verkar så svårt, men det kommer ändå vara nåt HELT nytt. Inser att det inte är så ofta jag upplever det, men nu är jag plötsligt mitt uppe i två uruppföranden, detta Te Deum och Mikropolis så klart. Jag är faktiskt ingen papegoja som sjunger sånt som tusentals andra har sjungit förr, och som alla har åsikter om hur det SKALL göras. För det är JAG som sjunger det för första gången! Oj! Det är ju faktiskt ganska coolt. Och jag tror just jag lyckades göra mig själv nervös.

Tack för förtroendet SVT

2011-09-13T00:19:00.002+02:00

Jag har idag sett två avsnitt av Tack för Musiken på SVT Play. Jag hade läst om det på twitter och var rädd att det bara skulle vara ännu ett tramsigt lekprogram, som det ju redan finns alltför många av på svensk TV. Döm om min förvåning när det visade sig vara intelligent, insatt, och underhållande, utan att bli snobbigt eller pretentiöst. Faktum är att Niklas Strömstedts sätt att samtala med sina gäster påminner mig mycket om James Lipton i Inside the Actors Studio. James Lipton intervjuar alltså stora skådespelare inför sina elever på en teaterskola i New York. Han vet att publiken är insatt och intresserad och kan därför föra ett samtal på en hög nivå. Han låter gästen komma till tals och ställer relevanta och uppriktigt intresserade frågor utan att vara insmickrande. Kort sagt, publiken blir inte idiotförklarad och mötet mellan intervjuare och gäst blir naturligt och dynamiskt. Jag har kommit på mig själv med att halvt förälska mig i drygt 70-åriga Anthony Hopkins i en sådan intervju, och på samma sätt får jag en helt annan respekt för Orup, som jag aldrig tidigare gett särskilt mycket för, och upptäcker en ny (för mig) fantastisk låtskrivare i Annika Norlin, i deras samtal med Strömstedt. Jag återfår faktiskt lite hopp när SVT tilltror mig om lite intelligens, samt vågar lita på att bara för att nåt är lättsamt behöver det inte vara substanslöst.

De där jag bor ihop med

2011-09-09T17:05:00.000+02:00

Bajsar, äter och sover är allt de gör, när de inte slåss eller stökar till. De lämnar en inte fred på toa, de trängs i sängen och kräver att deras behov går före mina, ALLTID. De kostar pengar och tid, och man kan aldrig åka bort så där spontant som man önskar att man hade gjort när man kunde. Så... Påminn mig nu igen... Varför var det jag inte ville ha barn nu igen?

Scary Gary jagar mullvadar

2011-09-06T23:37:00.001+02:00

På filmfestivalen i Venedig hyllas Tomas Alfredssons 70-tals spiondrama Tinker tailor soldier spy (på svenska: Mullvaden), och anses vara favorit till Guldlejonet, festivalens stora pris. Visst blir man lite glad när en svensk regissör får beröm och ros från alla håll, men jag är ju förstås ännu gladare för Gary Oldmans skull. Han spelar för första gången sedan nittiotalet en ordentlig huvudroll, efter att mest ha gjort biroller i blockbusters på sistone, som Sirius Black i Harry Potter och Commissioner Gordon i Batman filmerna. Och så gör han uppenbart en sån fullträff! Eftersom jag är ett stort fan av Oldman så har jag tvingat mig igenom en hel del ganska tveksamma filmer endast p.g.a. honom, så det gör mig alldeles varm i hjärtat att det här verkar bli en succé. Jag kan knappt vänta!En liten recension också.

Alltså syrsor nuförtiden...

2011-09-05T20:06:00.002+02:00

Har varit på s.k. Konzeptionsgespräch (kollationering) för mitt nästa projekt, Mikropolis, av Christian Jost. Det är en äventyrsopera för insekter, och jag spelar syrsan Gesine som råkat hamna i en tornado och blåst hela vägen från landet till centrala Berlin där hon möter en multikulturell koloni coola innerstadsinsekter. Här är den fantastiska kostymteckningen.

image, a photo by Erika Roos on Flickr.

Måste bara!

2011-09-04T09:41:00.001+02:00

Insåg just att jag gått ner 10 kg sen april. Det syns knappt och det är en lååång väg kvar, men ändå. Känner mig ganska bra just nu. :)

Att äta eller inte äta, det är frågan.

2011-09-02T22:06:00.004+02:00

Var det nån som missade att Sveriges Radio i tisdags publicerade nyheten att de s.k. "köttdieterna" (läs LCHF) sponsras av amerikansk köttindustri, samt är dåliga för miljön? I kölvattnet så uppstod givetvis en häftig debatt på många håll om kost och miljöansvar. Jag orkar inte gå in på själva nyhetsstoffet. Det finns många, många LCHF-are -och andra- som försvarar sin kost med näbbar och klor i kommentarsfälten, och jag har läst många både rimliga och orimliga invändningar. Jag skriver inte detta för att försvara LCHF, eller nånting annat heller för den delen. Jag äter inte enligt LCHF längre, och har alltid tyckt att LCHF-rörelsen beter sig lite väl mycket som nyfrälsta för min smak. Men under dagens lopp när nyheten spred sig som ringar på vattnet och fler och fler absolut skulle säga sitt om saken, så slog det mig att det inte bara är de som beter sig som religiösa fundamentalister. Vi lär oss att vi skall vara toleranta mot olika trosriktningar och att inte döma folks sexualvanor o.s.v. Men det är fortfarande okay att skrika folk i huvudet hur dumma i huvudet de är som väljer att äta eller inte äta vissa livsmedel. Mat har blivit religion och det verkar inte som folk är det minsta sekulariserade. Somliga verkar rentav färdiga att ge sig ut som nåt slags vegan-självmordsbombare. I mitt tycke gäller detsamma för att ha en bestämd mat- eller livsåskådning som för att ha en kuk. Det är okay att ha en, det är okay att vara stolt över den men det är inte okay att trycka ner den i halsen på folk utan att fråga först.

Skall jag nu lyssna på ALLA människor som har meningar om hur jag skall äta, inklusive mig själv, så kommer jag fram till följande (med lite fria tolkningar av det jag snappade upp i debattens vågor i tisdags)
Jag själv/min kroppp: Har under LCHF-tiden lärt mig att min kropp inte fungerar bra alls på kolhydratrika livsmedel eftersom de skapar berg och dalbana med mitt insulinutsöndrande. Vill inte ha ris, pasta, potatis, bröd, gryn, och givetvis inte socker. Vill inte heller ha processad mat och artificiella tillsatser. Äter gärna ekologiskt kött, ägg, grönsaker, mejeriprodukter och måttligt med frukt och bär.
Min personliga tränare: Vill så klart att min förbränning skall öka, min fettmassa minska och min muskelmassa öka. D.v.s. Protein. Måste äta kött. Ofta. Fisk och fågel helst. Gärna proteintillskott (går bort för att det är för mycket tillsatser och sötningsmedel och skräp), soyayoghurt (går bort för att det smakar skit OCH innehåller en massa tillsatser), grönsaker, lite frukt och olivolja.
So far so good. Det är nu det blir svårt...
Miljökämparna påpekar nu att kött är jättedåligt för miljön (somliga säger förstås först och främst att det är kadaver och mord det handlar om och jag är en ond likätande cancersvulst på världen som äter kött, men jag räknar bara argument som jag faktiskt tar till mig). Faktiskt så är mejeriprodukter också dåliga för miljön, eftersom de kräver... eh... kor? Och ovanjordsgrönsaker är odlade i växthus som drar en massa energi och kräver en massa bekämpningsmedel och elände. Så de går också bort. Och frukt från varma länder som fraktas så långt för att nå oss i det kalla norden? Omoraliskt. Det går inte. Jahapp? Återstår olivoljan och rotfrukterna då. Fast olivoljan är nog också fraktad långt. Väck med den. Och morötter är jag allergisk mot och rödbetor är lite för söta för att jag skall få äta det hela tiden för min tränare. Och proteinet! Hur skall det gå med proteinet?!? Det där tofu, är det det man skall äta istället då? Förutom att det är äckligt så läser jag att sojabönan innehåller skadliga ämnen och behöver processas en massa innan vi kan äta den. Och då är den för tusan inte ens god! Jamen då säger vi så. Undrar ni vad jag gör så sitter jag här och tuggar på en kålrot. Är det okay för alla? (Fast det är liiite för mycket stärkelse i den för att det skall kännas helt bra ändå.)
Det måste ju helt enkelt vara så att det överlägset bästa jag någonsin kan göra för miljön är att bara dö lite stillsamt. Och helst alla ni andra också. Och då kan jag kanske nånstans tycka att den där miljön är en jävla drama queen som kan ta och stoppa upp den idén nånstans.

En sopranlösning

2011-09-02T18:38:00.003+02:00

Jag har ju förut skrivit om hjärnspöken i allmänhet, och i synnerhet det jag har när det gäller ett visst högt Bb i Verdis Requiem. Jag är sannerligen inte ensam om att ha problem med den tonen, men det gör det inte mindre irriterande. Det fanns tills för nyligen en inspelning på nätet där man kunde avnjuta detta Bb i en typisk Erika-tappning; Allt innan låter helt okay, men Bb't låter plötsligt som det sjungs av en nervös och ganska astmatisk goss-sopran på 11 år. Synd att det är borta, skulle gärna bjudit på det, storsint som jag är.

Hur som helst; Min eminenta tenorkollega Per-Håkan Precht skickade mig just en strålande och mycket sopranmässig lösning på problemet, så att publiken inte får för sig att man har vokala problem; Man låtsas svimma!

Bara en liten "debatt"-artikel...

2011-09-01T20:03:00.003+02:00

Alltså... Jo. Visst. Nog har hon tänkt fint, Regina Lund. Kärlek är himla bra. Och det är säkert helt sant att världen skulle må bättre om alla tyckte bra om sig själva. Men... Alltså... Det hjälps inte! Fan vad SCARY den här kvinnan är! Det är faktiskt en ganska imponerande bedrift att skriva så många banaliteter och plattityder, slå in så många öppna dörrar, och egentligen inte säga nåt annat än självklarheter, men lyckas göra det på ett sätt som gör mig absolut livrädd. Det är liksom en egen konstart. Ryyyyyyyyys!

Ett kylskåp att älska

2011-08-29T19:55:00.004+02:00

Efter en jäkligt strulig period av problem med min bostadsrättsförening i Malmö (kanske tar den historien en annan gång, men troligtvis orkar jag inte än på fem, tio år) så har jag äntligen fått grönt ljus att få hyra ut min lägenhet i andrahand. Jaaa, jag HAR haft den uthyrd i andrahand i c:a tre år. Don't ask... Alla stridsyxor är i alla fall äntligen begravda och allt skulle vara frid och fröjd. Men när killen som skall hyra av mig var och kollade på lyan så konstaterade han att det är en... öh... ammoniakläcka i kylsystemet. Eller nåt. Mycket imponerande analys hursomhelst. Kylskåpet är utan att överdriva konstruerat medan Berlinmuren ännu var i bruk, så det var liksom dags att skaffa ett nytt. Efter lite letande fram och tillbaka, och ovärdeligt pragmatiskt tänkande från underbaraste Minna, så slog jag till på ett kylskåp/frys från IKEA. Minna har ett likadant så jag vet att det är ett helt okay kylskåp... ... ... Det är bara det... att på vägen dit snubblade jag över det här:

Jag är kär och olycklig för det är alldeles för dyrt. Men en dag kanske...

Perdita X

2011-08-29T00:21:00.003+02:00

Alltså, jag har ju aldrig gillat den där Viva La Diva titeln på den här misskötta stackars bloggen (dålig låt, dåligt smink, samt att jag inte är en diva, SÅ DET SÅ!). Den var tänkt som ett provisorium tills jag kom på nåt bättre. Det gjorde jag inte. Så nu använder jag bara mitt twitter nick, för det är jag jäkligt nöjd med. Men jag måste ju förklara det:
I Terry Pratchetts Discworld-böcker förekommer en grupp häxor. Den coolaste av dessa är Esmeralda "Granny" Weatherwax som nog kan anses vara gruppens ledare, OM häxor hade haft ledare, vilket de inte har, men OM. Vid hennes sida finns den godmodiga och MYCKET erfarna och frispråkiga Gytha "Nanna" Ogg. Och som yngsta medlem (en häx-trio skall alltid innefatta en jungfru, en mor och en kärring) finns från början Magrat Garlick som är en nedtryckt stackare som aldrig får gehör för sina välmenande new age idéer. Men efter att hon gifter sig med Kung Verence (som nog egentligen är narr men funkar bra som kung också) och blir drottning - och inte längre jungfru får man anta - så kan hon inte fortsätta som häxa, så duon måste hitta sin nya tredje medlem. Här kommer Agnes Nitt in i bilden. Hon är en ung flicka från byn. Överviktig, präktig, pålitlig och resonlig i alla väder. Givetvis har hon enligt alla -som alla tjockisar- en fantastisk personlighet! Och fint hår. Men vad hon VERKLIGEN har är en magisk (och då talar vi bokstavligt) röst som klarar i stort sett vad som helst. Som att sjunga i stämmor med sig själv. Vad hon också har är ett smått enerverande alter ego. Gissa vad HON heter? Det sägs visst att inuti alla tjocka kvinnor finns en smal kvinna som försöker komma ut. Och en massa choklad. Perdita är DEN kvinnan. Agnes Nitt är en präktig tjock flicka med ett präktigt namn, så hon kallar sitt fräcka, smala, spännande inre alter ego för Perdita X Dream. Där X-et står för "person som har ett coolt och spännande mellannamn". Givetvis blir hon känd i byn som "hon som kallar sig Perditax", och givetvis drar hon därifrån. Hon åker till den stora staden Ankh-Morpork och får jobb i operakören. Hon dras in i en historia med en puckad (men SMAAAL) brud som heter Christine och nåt spöke i hemliga gångar som ger sånglektioner mitt i nätterna. De äldre häxorna kommer till staden - och operan - och rör till det ännu mer, och Nanna Oggs katt Greebo måste rycka in och göra en insats. Hursomhelst, i slutändan låter sig Agnes motvilligt övertalas att återvända till byn för att bli häxa, och den evigt kritiserande, käbblande, spänningssökande Perdita följer förstås med, instängd där inne bland chokladen. I en senare historia visar hon sig förresten vara ovärdelig, när kungariket invaderas av vampyrer, men det tar vi en annan gång.
I korthet: En tjock präktig brud från landet som kan sjunga rätt bra, men gärna skulle vara mer spännande och mystisk, och framför allt SMALARE, än hon är. Gissa om jag tog den här karaktären till mitt hjärta?
Boken heter förresten Maskerade på engelska, eller Masker på svenska, och är en magnifik drift med operavärlden.

Jag och Khadaffi

2011-08-22T10:33:00.004+02:00

Jag har ett lite luddigt minne från min barndom. I Kilenkorset utanför Strängnäs satt en handskriven liten affisch på en stolpe. Där stod: "Khadaffi är en galen hund". Jag läste nyfiket på den där affischen varje gång vi åkte in och handlade, och jag tror att jag måste ha frågat pappa vem den där Khadaffi var, och varför nån tyckte han var en galen hund. Jag minns inte vad pappa svarade, men jag minns att jag tyckte själva formuleringen var märklig. I min värld var "hund" inget skällsord överhuvudtaget (pun not intended), och jag hade inget begrepp om att hundar kunde vara galna, så även om jag fattade att det var en förolämpning så tyckte jag det hela var högst förbryllande.

Jag lärde mig läsa när jag var fem och jag var nog inte så mycket äldre när det här utspelade sig. Det är alltså nästan trettio år sedan. Jag läser nu att Khadaffi suttit vid makten i 42 år, och även om jag förstår det rent intellektuellt, så fattar jag det VERKLIGEN först när jag tänker att han satt där redan när jag var sex, sju år gammal, en liten rund tjej som läste på en smutsig lapp på en stolpe i en ful korsning utanför Strängnäs. Den lilla tjejen som blev äldre, gick i skolan, blev en hårdrockstjej som spelade cello och pluggade duktigt till proven. Jag färgade håret korpsvart, piercade mig själv med synålar (flera år innan det blev inne), och kände mig allmänt vilsen i världen, ända tills jag hamnade bland gelikar på musiklinjen på folkhögskola och insåg att musiken var menad att vara min heltidssyssla och inte hobby. Jag tog mig in på musikhögskolan i Stockholm, fick sedan jobb i operakören, kom in på operaakademiet i Köpenhamn och fick sedan jobb i Berlin som operasångerska. Idag börjar jag liksom långsamt att smyga mig in i nån slags tidig medelålder och Khadaffi är fortfarande kvar! Han har under ALLA dessa år fortsatt att plåga och förtrycka sitt stackars folk. Det är ju ett helt liv! Det är fan på tiden att de fångar in den där galna hunden.

Sommaruppdatering

2011-08-20T09:28:00.007+02:00

Så var jag hemma i Berlin igen efter några flackande veckor. Jag har i korthet hunnit med två fina bröllop, en vecka i Sydfrankrike samt en provsjungning i Stavanger. Dessutom har jag hunnit softa i Malmö med Minna och killarna, och i Stockholm med faster Alva och farbror Evald. Hos faster Alva (som är 87 eller "nästan nittio" som hon själv skryter så fort hon får chansen) har jag givetvis, som alltid, varit tekniksupport och tömt en full mailbox och fixat bilden på TV:n. Jag belönades som alltid när jag utför liknande stordåd med att bli geniförklarad.

Men nu är jag alltså hemma igen, med en halvt ofrivillig och mycket blygsam solbränna, samt en närmast Pavlovsk reflex att uttala engelska med Österrikisk brytning. Därtill en djävulsk träningsvärk efter ett mördarpass med min personliga tränare igår. Nog för att jag ville tillbaka till bra mat och träningsrutiner igen, men Oh-My-God!

Finaste Ellen, min gamla roomie från Köpenhamn gifte sig med sin Jesper i Frederiksbergs slottskyrka i Köpenhamn. Jag sjöng Monteverdi-duett och svensk schlagerballad under vigseln. Sällan har jag varit SÅ mångsidig.

Min underbara gamla lärare Friedrichs provencalska sommarparadis Villa Yazmin, döpt efter hans barnbarn.

Min kära, kära vän sedan 14 år tillbaka, Maria, gifte sig med fina David i Allhelgonakyrkan på Söder i Stockholm. Jag medverkade i blomsterduetten från Lakmé och fällde en liten tår av rörelse. Men inte förrän jag var färdigsjungen.

Här är förresten anledningen till Österrikiskan. De blivande andraårseleverna på OA som jag camperade med hos underbara Friedrich Gürtler i Montauroux, hade alla snöat in på the Governator efter att ha sett det här klippet, och talade samtliga med hans brytning. Lite irriterande, ganska kul och mycket smittsamt...

Tysk turism

2011-07-09T13:21:00.002+02:00

Jag älskar tyskarna. De är galna i regler, stämpeldynor och att blanda läsk och öl. Men de tar kultur seriöst. Ibland FÖR seriöst. På förstasidan av Berliner Zeitung idag står det "Berlin soll kein Disneyland werden". Artikeln handlar om att nästan en miljon turister besökt Berlin i maj, vilket är mer än någonsin. Men turistchefen och kulturpolitiker oroar sig för att Berlin bjuder på allt för banal underhållning! När man läser vidare så verkar det största irritationsmomentet vara "bierbikes" och fejkade DDR-soldater som står vid mur-resterna på Potsdamer Platz och erbjuder DDR-stämplar i folks pass. Jag kan hålla med om att en vagn lastad med en en stor öltunna och femton aspackade, högt brölande amerikaner inte är så charmig. Jag har själv stått i ett övningsrum med fönster mot Unter den Linden och misstagit ljudet av en full-lastad (i dubbel bemärkelse) bierbike för nåt slags protesterande demonstrationståg. Om man börjar misstänka att män kanske trots allt är känsliga, intelligenta varelser som kan uppföra sig som folk, så behöver man bara uppleva en bierbike så kommer man ur den villfarelsen. Fast... Å andra sidan såg jag en full-lastad med unga tjejer en gång. Den lät lika mycket, fast en, om inte två oktaver högre. Så jag tar tillbaka mitt mansfientliga lilla skämt och låter det gälla för hela mänskligheten under alkoholens inverkan.:)
Hur som helst, är det inte underbart? - Jo, vi vill nog gärna ha turister, men vi vill helst att de stillsamt och värdigt skall besöka alla otaliga minnesmärken över förintelsen eller muren. Gud förbjude att de skulle ha roligt, på ett okultiverat och billigt vis!
Kan man verkligen inte stå ut med några bierbikes, och de kitschiga utklädda soldaterna på Pariser Platz och vid Checkpoint Charlie? Varför skulle inte Berlin kunna vara både kulturellt och historiskt intressant, OCH tramsigt, kitschigt och kul? Amsterdam lyckas ju vara både Rembrandt och magic mushrooms, både tulpaner och dildos med Meissenporslinsmönster.
Och förresten, är det inte alkoholförbud på Disneyland?

Publiktryck

2011-07-03T23:53:00.004+02:00

Precis innan vi gick in på scenen idag för tredje Karmelitersystrarna så upplyste en kollega om att endast 100 biljetter varit förköpta. 100! När vi väl kom in så såg man trots allt, att även om det var lite glest så var det i alla fall betydligt mer än 100. Men vilken publik! Vilket mottagande! Jag skulle faktiskt inte bytt ut den mot hela Ullevi, där mina största ungdomsidoler Metallica idag spelat tillsammans med de andra metal-hjältarna i Anthrax, Slayer och Megadeth. Tänk att man är på rätt plats i alla fall!

Det mänskliga förnuftets språkrör

2011-07-03T13:55:00.003+02:00

Martin Wilkening i Berliner Zeitung skriver om premiären av Karmelitersystrarna: "--- und die überragend präzise Erika Roos als Stimme der humanen Vernunft." Eftersom jag var så galen på mig själv över min felsjungning så kan jag nästan inte ta "überragend präzis" på fullt allvar. Men det är ju snällt skrivet i alla fall. Och tänk att på så kort tid gå från fet ond argbigga till förnuftets röst. :)

En mors dag.

2011-07-02T13:09:00.005+02:00

När min pappa skulle fyllt 80 så skrev jag en lång text här om vem han var och vad han betytt för mig. Idag är det exakt 30 år sedan min mamma dog. Det är inte lika enkelt att skriva. Alla ord jag har handlar egentligen om mig, hur hennes död och frånvaro påverkat MIG, inte om vem hon var, för det vet jag ju inte.

Fakta: På riksväg 55 mellan Strängnäs och Malmköping, nära Björnlunda, den 2 juli 1981 råkade en vanlig familjefar från Stockholm somna vid ratten och frontalkrockade med en knappt 24-årig tvåbarnsmamma som hade sina båda döttrar i baksätet.

Hon dog omedelbart, ingen av oss hade bilbälte. Jag minns vagt att jag skrek hysteriskt efter henne efter kraschen, men hon bara satt där och blödde stilla. Jag vet förstås inte om några av mina minnesbilder från olyckan stämmer. Jag var fem år och jag vet inte idag hur mycket jag fabricerade ihop i min femåriga hjärna.

Vad skriver man om en person som man aldrig fick lära känna? Allt som man fått berättat? Andra människors berättelser och tolkningar? Jag har ingen lust.

Fakta: Hon var en tonåring som blev kär i sin nästan trettio år äldre arbetsgivare, blev med barn, gifte sig, fick två döttrar och dog.

Hon måste varit en tuffing... Och envis som synden. Min mormor skall ha berättat för min farmor att det var fullständigt omöjligt att prata henne "till rätta" när hon blev kär i min pappa. Hon SKULLE bara ha honom! När hon blev med barn och det blev tal om att gifta sig tyckte Pappa att det kanske var lite stor åldersskillnad. Mamma skall ha sagt: "Äsch, Jag hälsar på dig på hemmet!" Jag hoppas att de få år hon fick med Pappa var värt kampen och fördomarna.

Min mammas liv påverkade andra människors liv, helt säkert. Sina föräldrars, sina syskons, sina vänners, min pappas liv. Mitt liv? Inte så mycket. Givetvis förringar jag inte hennes modersgärning de fem ynka år hon fick vara mor, jag minns den ju bara inte. Hennes brutala död påverkade däremot mitt liv. Hennes enorma frånvaro, ännu mer. Så oerhört sorgligt att påverka mer med sin frånvaro än sin närvaro.

Jag ältade min moderslöshet under i stort sett hela min tonårstid, med tårar, grubblerier och noveller. Det var c:a sju år av självterapi. Och när jag var ungefär 21 så var det som jag äntligen var klar med det. Tårarna tog slut, jag stod där som en ung vuxen självständig människa och hade på nåt vis tagit mig dit utan mamma. Ironiskt nog så var det ungefär samtidigt som Pappa långsamt började insjukna så mammatårarna byttes bara ut till pappatårar. Pappatårarna tror jag förresten aldrig tar slut...

Ibland slår mig tanken om vem jag kunde ha varit om hon hade fått leva. Skulle hennes närvaro påverkat mig i andra riktningar i livet? Skulle jag varit lika rotlös? Lika konfliktskygg? Lika obekväm med det förgångna? Lika flyende? Skulle jag varit mindre lik min pappa om jag haft två föräldrars personligheter att spegla mig i? Skulle min kvinnlighet varit mindre tillkämpad?

Idag tänker jag också på vem HON kunde varit. Den egensinniga 24-åringen plötsligt 54 år gammal med tre barnbarn...

Mest av allt tänker jag idag på dem som faktiskt blev påverkade av hennes liv och inte av hennes död. Min fina och starka, men nu sjuka, mormor som varit tvungen att begrava två av sina fem barn. Min mammas lillasyster Elinor som tagit bilden. Hennes storebröder Kent och Jan, och väninnan och svägerskan Maude. Mina tankar och tårar går till er idag. Samerna säger att den som är saknad är inte död!

Älskade piss-sommar!

2011-07-02T10:48:00.002+02:00

Som jag skrivit om tidigare så köpte jag en klimatanläggning i slutet av maj, för att om möjligt undvika att bli halvt vansinnig i den Berlinska värmeböljan, som förra sommaren. Jag slog till med att köpa nåt slags termo-rullgardiner också, med silverfärg på utsidan som skall reflektera bort värmen. Har jag fått använda dem mycket? Knappast! Häromdagen var det kokande hett men då räckte det att jag drog ner rullgardinerna mot eftermiddagen så slapp jag den värsta hettan inne i lägenheten. AC'n behövde jag inte. Dagen efter var det 15 grader och duggregn. Jag har fått klättra upp och hämta tillbaka täcket som jag stuvat undan för sommaren, för nätterna är så svala. Det kan hända att det inte är så kul med grått och 15 grader i juli men om alternativet är dallrande hetta utan chans att komma undan så vet jag vad jag föredrar.

Nu så...

2011-06-28T11:25:00.008+02:00

Nu, en dag senare så orkar jag försöka sammanfatta söndagens premiär av Karmelitersystrarna. Det är verkligen en ganska jobbig resa att spela finalen, och att ta emot applåder och fira efteråt kändes bara fel. Känslan hängde kvar t.o.m. över nästan hela gårdagen.

Jag har först och främst återigen att göra med ett spöke! Ett envist jävla hjärnspöke som fick mig att göra en stor miss i min första scen. Det var säkert ingen stor grej för publiken, och dirigenten bara skojade om det efteråt, men ÄNDÅ! Det är så surt att sjunga fel i en aria som jag kan SÅ väl, bara för att min hjärna har registrerat att nåt har gått på tok flera gånger under repen och så fortsätter det att gå på tok bara för att det är vad den blivit van vid! Det är vansinnigt irriterande. Jag tror delvis att det har att göra med att jag är en dålig skådespelerska. Jag har verkligen svårt att bara SPELA rädd, arg, nervös eller panikslagen. Jag BLIR rädd, arg, nervös eller panikslagen. Inte fullt ut så klart, jag behåller ju nåt slags grepp om verkligheten, men min kropp (och uppenbarligen också mitt psyke) påverkas alltid. Ilska är okay. Ilska är aktivt och fokuserat, jag har inga som helst problem att spela förbannad och sjunga samtidigt. Men skräck låser hela kroppen och man slutar andas. INTE så bra om man skall sjunga! I den här första scenen som jag tabbade mig i, skall jag vara nervös och osäker. Jag spelar en enkel kvinna med ett jobbigt förflutet som trots att hon egentligen inte är en naturlig auktoritet, blivit vald till priorinna. Arian jag talar om är hennes första tal till de andra nunnorna som priorinna, och hon är mycket ovan i sin nya roll, och inte så lite nervös för den starkare stränga Mutter Marie. Nu återkommer mitt problem. Jag skall SPELA osäker, men GÖR mig själv då så osäker att jag missar insatser och har plötsligt skapat ett genuint litet hjärnspöke som det kommer ta tid och arbete att bli av med. Om det ens går. Morr!

(Första kommissarien spanar in priorinnans tuttar. Inte så populärt.)

I min andra stora scen i fängelset var jag nog lite röstligt påverkad av att jag panikskrikit lite tidigare, och dessutom en aning andfådd, något som som sagt inte blir bättre av att jag blir fysiskt påverkad av den skräck och dödsångest som jag försöker att förmedla. Men trots att jag känner att jag KAN sjunga det snyggare och innerligare så gick det ändå ganska bra. En av kör-nunnorna har blivit instruerad att gråta ljudligt när vi får höra vår dödsdom, och på repen har hon gråtit så genomträngande att jag knappt kunnat koncentrera mig på det jag skall sjunga. Lyckligtvis hade hon uppmanats att gråta tystare för det störde mig inte alls på premiären. Vår statist-nunna Margita som spelar Syster Anne, en uppenbart autistisk syster, offrade sitt hår för konsten och fick det avrakat av en av de onda kommissarierna. En scen som av naturliga skäl bara kan spelas på premiären.

Till slut; Ljudet av fallbilan och nunnorna faller en efter en. Blanche återvänder, trotsar sin dödsångest och dör med sina medsystrar, innan de sista plågsamma ackorden ljuder. Tveksamt applåderande följer. Men det stiger och när ridån går upp igen för en rödgråten ensemble så jublas det. Det jublas t.o.m. för Calixto Bieito som verkar uppriktigt förvirrad och tagen. Jag tror han är mest van vid buande. :) Mina underbara kollegor Maureen McKay och Irmgard Vilsmaier som spelar Blanche och Mutter Marie får välförtjänta stormartade applåder och bravo-rop och man ler tacksamt mot publiken, fortfarande med gråten i halsen.

Final

2011-06-24T11:22:00.002+02:00

Att dö med värdighet

2011-06-23T10:55:00.006+02:00

Min favoritförfattare sir Terry Pratchett lider av en ovanlig form av Alzheimers sjukdom. Han skriver idag p.g.a sjukdomen genom att diktera för sin assistent eller använda digitala taligenkänningsprogram. I oktober släpps den 39:e (!) boken om Skivvärlden, Discworld. Den heter Snuff och handlar om en av mina favoritkaraktärer, den sura ur-snuten Sam Vimes. Trots att de senare böckerna inte fallit mig på läppen lika mycket som de från 80 och 90-talen så gläder jag mig oerhört åt att följa Vimes ytterligare en bit på vägen.

När jag nyss googlade Pratchett för att läsa om den kommande boken så kom det upp en väldig massa artiklar om aktiv dödshjälp. Pratchett har visst precis gjort en dokumentärfilm för BBC som heter Choosing to Die, där man får följa en svårt sjuk man som åker till kliniken Dignitas i Zürich för att få hjälp att dö. När den sändes fick man samma kväll in nästan 900 klagomål. Inte minst kyrkliga institutioner har givetvis synpunkter, vilket knappast torde röra den uttalade humanisten Pratchett i ryggen.

Skall inte vuxna människor få ta beslut om sitt egen liv och sin egen död? Efter att ha sett min pappas personlighet fullständigt lösas upp p.g.a. demens, måste jag undra om han inte hellre hade dött innan det gick så långt. Jag vet så klart inte hur han kände, han var allt annat än en suicidal person, men jag vet att jag själv nog hellre dör en "för tidig" död än blir så förminskad och nästan helt förintad innan det envisa hjärtat slutligen bestämmer sig för att sluta pumpa blod. Jag har sett alltför många gamla och svårt sjuka människor som hålls vid "liv" bara med mediciner och hjälpmedel. Men vad är det för liv? Min favorit TV-doktor (bredvid Hawkeye Pierce förstås) Doktor House fräser åt en patient som vägrar behandling för att få dö med värdighet: "You can LIVE with dignity. You can't die with it!" Men om det liv man har inte har nån värdighet kvar, skall man inte då få dö? Skall man inte få fatta det beslutet själv? I ett senare avsnitt så lovar förresten House Huntingtons-sjuka "Thirteen" att han skall hjälpa henne att dö när sjukdomen börjar ta över. Så House är på Pratchetts sida han också.

When asked about the sanctity of life, Sir Terry responded: "What about the dignity of life? Lack of dignity would be enough for some people to kill themselves." (Hela artikeln här)

The final countdown

2011-06-22T22:15:00.002+02:00

Jag sitter hemma och känner mig skakig, gråtig, orolig och ängslig. Resultat av ännu en känslostormande repetition av Karmelitersystrarna, för första gången i sin helhet med ljus, kostym och mask. Fast vi har knappt nån mask. Inget smink alltså. Verkar lite märkligt med övermejkade nunnor. Kostymerna är alla second hand, noggrannt utvalda för sin osexighet. Så; Mer eller mindre osminkade, med ospännande frisyrer, i dygdiga klänningar, präktiga koftor, foträtta sandaler och med stora krucifix om halsen. Så ser våra nunnor ut. Ganska exakt som den där speciella typen av väldigt religiösa välvilliga tanter som man ofta stöter på i församlingshem.

I morgon är det genrep, så för första gången kommer det publik så vi får lite energi i salen, och kanske rentav lite gensvar. Det är svårt att säga om det blir en succé men jag är försiktigt positiv. När min überkritiska sminkös Heike säger att hon gillar det så tror jag att det nog kan falla andra i smaken också. Min påkläderska Diana gråter varje gång säger hon. Min favoritpianist Byron hatar upplägget och säger att det ser ut som nån slags lesbisk Science Fiction, "Alien, the musical" eller nåt. Men han hatar i stort sett allt, så jag tar det inte så hårt. Och även om man hatar upplägget så blir det bra musikaliskt. Vår dirigent Stephan Blunier är helt underbar. Jag var inte så glad första gången jag arbetade med honom, när jag sjöng min första stora roll som Agathe i Friskytten. Nu har jag förhoppningsvis lite mer rutin och sjunger en roll som passar mig bättre så nu känns allt bra. Hur som helst, han kan konsten att ha auktoritet utan att förlora sin vänlighet och sin humor. Idag sade han fnissande att han vill höra sitt fransk-klingande namn räknas upp bland de dömda nunnorna. Som förklaring är det en liten barytonroll som kommer in och läser (sjunger) upp domen mot de sexton nunnorna där deras namn räknas upp. Detta lilla nummer är i vår uppsättning struket musikaliskt och kollegan har istället fått uppgiften att komma in och läsa upp domen i megafon från tredje balkong. Kollegan är en spjuver så vi kan nog räkna med att en viss Stephanie Blunier smyger sig in bland alla Mariannes och Genevièves i den långa uppräkningen.

För övrigt är det visst midsommar. Borde märkt det på vädret förresten, för det blev plötsligt kallt och regnigt. Love it! Jag spenderar midsommarafton med att försöka skrika huvudet av den halvsenile stackars Idomeneo och slutligen kapsejsa i en stor vattenpöl. Troligtvis medan jag inombords kokar av ilska över att behöva sjunga en krävande roll dagen innan en premiär. IGEN!

Regissörsberöm

2011-06-17T09:42:00.002+02:00

"You're so fucking, fucking, fucking brilliant. You make me cry every day!" (Calixto Bieito till Karmeliterensemblen efter pianogenrepet igår.)

Salve Regina

2011-06-16T11:45:00.000+02:00

Dödsångest

2011-06-16T10:33:00.003+02:00

På kollationeringen (eller Konzeptionsgespräch som det heter på tyska, ett bättre ord om man frågar mig) så satt jag och smålog lite åt Calixto Bieitos idé med Karmelitersystrarna. Jag kom bokstavligen direkt från Idomeneo, som var en klassiskt regiteater-produktion i tysk anda, och efter Benedikt von Peters minutiöst genomtänkta, välformulerade och intellektuella arbete så framstod Calixto Bieto först som en riktig flummare. Det första han sade på sin spanskbrutna engelska (jag tror fortfarande alltid först förvirrat att han pratar om en båt när han i själva verket pratar om omröstningen, the vote...) var: "I like the piece very, very much". Jaha... Vilken himla tur då, liksom! Vidare berättade han att han sett filmen om just den här historien som barn, just i en fas när han var extremt rädd för döden och där var idén. Rädsla för döden. Inga liknelser, ingen egentlig symbolik, ingen intellektualisering. Bara det. Han slängde liksom upp sin egen dödsångest på bordet och sade: Vi gör ett stycke av det här. Och så gjorde vi visst det. Dödsångesten präglar inte minst huvudpersonen Blanche, som sjungs och spelas helt briljant av min amerikanska kollega Maureen McKay. Den gamla priorinnan dör i stora plågor och i stor förnedring i sin sjuksäng, där hon i sin ångest tappar tron på Gud. Min egen roll som den nya priorinnan är inte så heroiskt stark och självuppoffrande som den lätt kan göras. Mellan panikattackerna är hon en inte särskilt auktoritär kvinna som försöker trösta sina "döttrar" och förgäves motverka den starkare Mère Marie och dennes ivriga förespråkande för martyrdöden. I avrättningsscenen är det en snyftande och snörvlande grupp kvinnor som radas upp på scenkanten, och Salve Regina sjungs med darrande stämmor, innan bilan börjar falla och nådeslöst tystar röst efter röst.

Nunnelivet

2011-06-10T14:11:00.003+02:00

När jag först förstod att det var den spanske regissören Calixto Bieito som skulle regissera Karmelitersystrarna så ställde jag in mig på det värsta. Jag har sett tre av hans uppsättningar på Komische Oper och bildat mig uppfattningen att han trycker in så mycket sex, kroppsvätskor och övergrepp som det bara går. På gott och ont. Han skapar oerhört starka scener, men det sker så klart ibland på bekostnad av både musiken och handlingen. Jag hade också hört det pratas om hur svår han kan vara och jag har minst två kollegor som vägrar jobba med honom. Jag var milt uttryckt lite spänd på hur det hela skulle fortlöpa.

Efter ett par veckors repetitioner kan jag först och främst konstatera att mannen är en kissekatt. Eller snarare en hundvalp. Han regisserar med oerhört lätt hand, låter sångarna själva skapa det mesta och ger mer beröm än regi. Jag har hört det sägas att han ofta inte själv kommer med de mest makabra idéerna i sina uppsättningar, de kommer från sångarna själva när de lämnas med fria tyglar. Jag tror det stämmer ganska bra. Visst, han är en smula egen, men han skulle aldrig drömma om att tvinga någon till något som helst. Allt han kräver är energi, fullt engagemang och starka uttryck.

För det andra så blir det inga lesbiska våldtäkter med krucifix som jag befarade. Vi skildrar helt enkelt en grupp kvinnor med olika bakgrund som har vänt sig bort från samhället och finner styrka tillsammans. Det kommer att finnas både kroppsvätskor och nakna kroppar, men på ett naturligt och för historien logiskt sätt. Och övergrepp? Tja, det är sexton nunnor som blir fängslade och avrättade för sin tro. Svårt att inte se det som ett övergrepp. Bieito vill f.ö. gärna se stycket som ett hommage för kvinnor som förtrycks av män.

Fet, ond argbigga...

2011-06-06T13:36:00.005+02:00

Eh... Ja, tack då, för den fina kritiken... Tror jag?...

"(---)Da ist manch Kluges hineingedacht: Das von Generation zu Generation wiederkehrende Elend einer auf Gewalt und Unterwerfung gegründeten Gesellschaft, verkörpert durch ein der Handlung zugefügtes Kind (eine Idee freilich, die langsam Verschleißerscheinungen zeigt); vor allem aber die Aufwertung der unglücklichen Elektra ins sozusagen negativ-Übergroße. Erika Roos gibt die – auch stimmlich – überzeugende Studie einer zynisch-hinterhältigen Destruktivistin, bei der sogar die Liebe nichts als Vernichtungswillen gebiert. Sie ist die Stimme der absoluten Negation: Eine fette, böse Megäre, die als geisterhaft übermächtige Untote durch die Handlung schleicht – und während der letzten Takte tatsächlich wieder aus jenem ,Tümpel aufersteht, wo sie nach der Wahnsinnsarie erst einmal ihr irdisches End gefunden zu haben schien.(---)" (Gerald Felber, Märkische Allgemeine)

Citat-dags igen

2011-06-02T11:18:00.001+02:00

'Humankind is facing an uncertain future. The probability of new kinds of rivalry and conflict looms large. In particular, the conflict is between two different ideas, secularism and fundamentalism. I don't agree with those who think the conflict is between religions or between the East and the West. To me, this conflict is basically between rational, logical thinking and irrational blind faith. To me, this is a conflict between modernity and anti-modernism. While some strive to go forward, others strive to go backward. This is a conflict between innovation and tradition, between those who value freedom and those who do not.' -Taslima Nasreen

Islam

2011-06-01T09:50:00.003+02:00

Jag försöker vara en tolerant person. Jag gillar inte religion (eller kanske rättare sagt, jag gillar inte mäns maktutövning under täckmanteln religion) men jag vill respektera troende människor. Och när världen återigen, inte ens hundra år efter kristallnatten, vänder allt sitt hat mot en utpekad folkgrupp så kryper det i skinnet på mig av obehag. Jag tycker islamofobin som tillåtits att sippra ut över hela västvärlden sedan 9/11 är otroligt obehaglig och ensidig. Jag har arbetat med många muslimer och har aldrig sett nåt annat än människor som bara vill leva ett så gott liv som möjligt. Precis som alla andra. Och nej, jag tycker inte niquab är en trevlig uppfinning (jag är å andra sidan inte så förtjust i stringtrosan heller...), men jag tror inte på att lagstifta mot den. Man kan väl vara emot en företeelse utan att för den sakens skull vilja förbjuda den i lag? Annars kan vi lagstifta mot dansband med en gång. Nåväl, min islamtoleranta inställning får sig dock en rejäl törn, flera gånger om dagen ibland sedan jag börjat följa Taslima Nasreen på twitter. Hon hatar verkligen islam och hon är född muslim. Vid ett tillfälle skrev hon att Talibanerna faktiskt är de enda sanna muslimerna. De är de enda som följer reglerna från punkt till pricka. Gud, vad jag hatar religion...

Födelsedag!

2011-05-31T22:05:00.003+02:00

I dag fyller chokladpuddingen Winston och pepparkakan Maggie ett år! Om de hade gillat fisk och räkor och sånt hade jag skämt bort dem men de är så jäkla kinkiga och gillar inget annat än sin vanliga mat. Så dagen har varit ganska vanlig. De har mest sovit, bytt plats och sovit lite till, brottats lite och sovit ytterligare lite till. Det åskade ordentligt här och mina fönster stod på vid gavel. Winston som låg ihoprullad på tornet bredvid mig lyfte halvt på ögonlocken när det dånade i hela huset och kollade på mig som för att få bekräftat att det inte var nåt att hetsa upp sig över. När nästa smäll kom lyfte han inte ens ögonlocken. Maggie brydde sig heller inte nämnvärt. De är väldigt coola.

För övrigt har jag inhandlat en klimatanläggning idag. jag lovade mig själv förra sommaren när jag var nära att bli galen av värmen att jag skulle köpa en, -kosta-vad-det-kosta-vill-, och det har jag nu gjort. Så nu räknar jag med att sommaren blir kall och gråmulen. :)

Nyheter

2011-05-30T22:55:00.004+02:00

Kungen har visst varit på porrklubb. Han säger visserligen att han inte har det, men... Han trodde ju som bekant att han var i Örebro när han i själva verket var i Arboga, så hur mycket skall vi lita till hans geografiska insikt? Det är lustigt, eller kanske mer olustigt, hur många som lite grabbigt skämtsamt försvarar kungens beteende med att "han är ju KUNG!". Det är i sig ett bra argument för att lägga ner kungahuset om man frågar mig. Skall en bortskämd, otrogen halvidiot verkligen försvaras och ursäktas för sina svinerier, bara för att han råkar vara född till en meningslös gammal titel? Är DET det slags samhälle vi vill ha?(Göteborgshumoristiskt sidospår: Geniala Claes Eriksson gratulerade vid något officiellt tillfälle ödmjukt kungen på namnsdagen. Kungen sade lite förvirrat att det varken var Carl eller Gustaf, varpå Eriksson svarade: Nej, men det är den sextonde.)

Håkan Juholt har skämt ut sig å det grövsta med att bära ett piratkopierat Boss-skärp... Ja huga! Jag vet inte om det är lindrigare eller rentav värre än när Sahlin hade en alldeles äkta Vuitton-väska, men strunt samma! Skämmas skall de, och hängas ut i kvällspressen! Kanske är det enklast om bara alla S-ledare undviker alla slags lädervaror, piratkopierade eller ej.

I Tyskland har man röstat för att lägga ner alla sina kärnkraftverk inom en tioårsperiod. Efter händelserna i Japan kan politikerna omöjligt stå emot den gigantiska folkopinionen mot kärnkraften. En opinion som f.ö. alltid varit stark och märkbar, även innan Fukushima. Inte som i Sverige där kärnkraftsmotståndet gärna får lite miljömupp-stämpel över sig. Nu muttrar alla kärnkraftsförespråkare surt om kolkraft och energibrist. Jag tänker dock vara positiv ett tag till och hoppas att tekniken för att utöka användandet av de förnybara energikällorna kan utvecklas. Duktiga, roliga och smarta Maria Wetterstrand som jag just börjat följa på twitter får bli min ledstjärna i detta. Om det visar sig att jag har fel och Tyskland får en mega-energikris, så är jag i alla fall i gott sällskap.

För övrigt kan jag berätta att Winston och Maggie har varit ute för första gången. Ute-ute. De har trampat på riktigt gräs och stirrat hypnotiserat på trafiken runtomkring den lilla gräsplätt där vi var. Tror de tyckte det var lite spännande men de såg lättade ut när vi kom hem igen.

Kåt, kall och fet.

2011-05-30T10:43:00.003+02:00

Språk är kul. Jag fick en komplimang på facebook om gårdagens Idomeneo, och kom att tänka på ord man använder som synonymer till nåt som är bra på ett eller annat sätt. På engelska är kallt bra. Cool! På danska är det fett som gäller. Fedt! Och på tyska kåt. Geil! Det är inte bara kärnkraftomröstningen som gör att jag gillar Tyskland.

Första Karmeliterrepet

2011-05-28T17:23:00.007+02:00

Jag satt i godan ro i mitt nattlinne med mitt kallnande kaffe när de ringde från KBB och frågade var fasen jag höll hus. Jag har alltså missförstått schemat och trott att jag inte skall jobba när jag faktiskt skall det. Då har jag gått och väntat hela veckan på att bli kallad till rep, så det var minst sagt lite retligt. Men snabbt som ögat på med lite kläder och iväg till Probebühne 1. Efter skamsna ursäkter beordrades jag genast i säng (scenen är full av något överdimensionerade våningssängar till alla nunnor). Det visade sig vara ett slags stämningsrep där regissören, Calixto Bieito, testade våra karaktärer i lite olika bilder. Han hade sett videon som jag spelade in förra veckan där jag lyckades driva mig själv till gråt inför en ensam fotograf, så nu är han visst övertygad om att jag kan göra sånt hur lätt som helst. Jag fick kasta mig ut i ganska våldsamma skrik och gester direkt men han verkade hur nöjd som helst. Jag har känt en viss skräck för att jobba med Bieito (som i stort sett ALLTID gör skandalomsusade uppsättningar fulla med kroppsvätskor och våld) men intrycket efter en timmes repetition är att detta kommer bli kul, och BRA! Hoppas det håller i sig!

Jag vet att Du är och Du blir vad Du var...

2011-05-24T10:36:00.007+02:00

... Ett litet självupptaget land fullt med människor som VARJE år börjar gorma om att deras ungar inte får sjunga nationalsången på skolavslutningen som DE fick när DE var barn. Jag BLIR så trött! Sverige HAR inte ens en officiell nationalsång. Vi har en inofficiell gammal slagdänga som inte ens handlar om Sverige! Den handlar om Norden. (Det finns dock tydligen en nationalsång i världen som nämner Sverige i texten. Polens.)
Jag håller visserligen med om att det är rätt löjligt att folk p.g.a. ängslig och missriktad politisk korrekthet stryker Du gamla Du fria ur skolavslutningsprogrammet, för att den skulle vara rasistisk. Det är den ju inte. Den är sjävförhärligande och nationalromantisk, vilket ju stämmer väl med att den skrevs under just den nationalromantiska eran. Logiskt nog liksom många andra nationalsånger, vilket väl troligtvis förklarar varför de låter lika idiotpompösa allihop. Nej, rasistisk är den inte. Jag tycker man kan stryka den för att den är dum och förlegad. Lika förlegad som Den Blomstertid nu kommer. Har man strukit den redan? Eller vad fasen, tvinga ungarna att sjunga både nationalhymn och psalmer för all del. Skall vi förhärliga en föråldrad mänsklig konstruktion (Gud) så kan vi väl lika gärna förhärliga en annan (nationalstaten). Men tänk om vi kunde låta bli... Tänk om vi kunde avskaffa allt urgammalt skit, som bara bidrar till att skapa avstånd mellan människor. Religion och nationalism, vore en bra start. Kärnfamiljs-idealet en bra fortsättning. Patriotism är förresten inget annat än en variant av religion. Gud räckte visst inte längre till för att hålla fåren kvar i fållan, där nån gång på 1800-talet, så man måste tvinga fram lojalitet och identifikation med nationalstaten. Skitbra för att motivera soldater att gå ut i krig. Döda för Gud och Fosterlandet! Människan är ett fascinerande kreatur...

"Men skall vi inte få vara stolta över Sverige?!?" Varför i hela fridens namn då? Var stolt över dina barn, din hund eller dig själv. Sverige är en stat, varken mer eller mindre. Tacksam går jag med på. Jag är oerhört tacksam för att jag råkat ha blivit född i ett land där jag sluppit bli omskuren och tvångsgift, och kunnat utbilda mig till mitt drömyrke trots att min familj inte hade några pengar. Givetvis är jag mån om att Sverige skall fortsätta att vara ett sådant land och förhoppningsvis bli mycket bättre. För Sverige ÄR faktiskt inte bättre än ALLA andra länder, vad den unkna nationalsången än vill påskina.
Givetvis finns det mycket som förenar oss svenskar och ger oss en känsla av tillhörighet. Språket inte minst. Men det är ju bara en av många saker som vi identifierar oss med. Jag kan sannolikt lättare identifiera mig med en sydafrikansk operasångerska, än en svensk lantbrukare. Jag har kanske mer gemensamt med en japansk 35-åring än en svensk 14-åring. O.s.v. Naturligtvis är nationalitet en del av identiteten, med sitt innehåll såsom språk, kultur och värderingar. Men det är inte allt. Långt ifrån allt. Och det är så klart praktiskt av organisatoriska skäl att ha avgränsade nationer, jag fattar det. Jag argumenterar inte för att vi skall riva alla nationsgränser. Men vi kan väl sluta dyrka dem och ge dem ett symbolvärde som de inte förtjänar?!?

Skall vi absolut göra en personifikation av vår nation, så låt det bli oss själva. Jag är den jag är. Jag ser ingen anledning att förhärliga mig själv eller anse mig bättre än någon annan. Men inte heller sämre. Jag försöker alltid att vara trogen mina värderingar, jag hoppas kunna utveckla mina goda och produktiva sidor och förändra det som inte fungerar så bra. Att förstå vilka sidor som är bra och vilka som är dåliga kan jag bara göra i samspel med min omvärld. Jag vill fungera väl med mina medmänniskor, lära av dem och kanske också påverka dem.
Kunde inte det relatera till en nation såväl som en person?

Åh, just det, en brud som hette Louise Ahlsén gillade inte att ordet Sverige inte fanns med i Du gamla du fria, så hon skrev till två verser 1910:

Jag städs vill dig tjäna mitt älskade land,
Dig trohet till döden vill jag svära.
Din rätt skall jag värna med håg och med hand,
/:Din fana, högt din bragderika bära.:/

Med Gud skall jag kämpa, för hem och för härd,
för Sverige, den kära fosterjorden.
Jag byter Dig ej, mot allt i en värld
/: Nej, jag vill leva jag vill dö i Norden!.:/

Vidrigt om man frågar mig. Häng Moder Svea, vi lever i en ny värld.

Recensioner

2011-05-19T16:40:00.009+02:00

Jag har inte gjort tillräckligt många premiärer för att ha vant mig vid recensioner. Jag läser dem tvångsmässigt (även om min tyska aldrig räcker till för att fullt ut förstå allt), fast det kloka vore att vänta tills alla föreställningar är gjorda. Eller låta bli helt. Idomeneo-recensionerna är ganska griniga över lag, särskilt för regin. Jag tycker synd om underbara Benedikt von Peter som lägger ner hela sin själ i sitt arbete och blir ganska fult sågad av många, även om det ibland finns fog för en del av kritiken. Jag lägger inte ut några länkar, det enklaste är att googla på Idomeneo+Komische Oper. Men idag läste jag detta som gjorde mig otroligt smickrad. Skall bara tänka på de här raderna när det är dags för den farliga föreställning # 2 imorgon. Och då vet jag inte ens vad Parforceritt och Rampensauerei betyder...

---Erika Roos sieht als Elektra nicht nur aus wie die junge Eva Marton, sie singt auch so. Ja, Martons Elektra ist natürlich die von Strauss und demzufolge hochdramatischer Sopran, aber in puncto Hingabe an die Rolle, dieses ganz tiefe Eintauchen in einen Charakter, dieses Pendeln zwischen Rampensauerei und Parforceritt, zieht Roos hier eine Riesennummer ab. Diese bei ihr so noch nicht gesehene darstellerische Energie ist sicherlich ein Verdienst der Regie. Zudem bleibt die Stimme stets auf Linie, bezaubert Roos mit einer hinreißend klaren Höhe.---(Heiko Schon, www.klassik-in-berlin.de)

Sista dagarna...

2011-05-11T12:16:00.005+02:00

De sista dagarna före premiär är som regel ganska... förfärliga. Alla är nervösa och stingsliga, alla börjar kritisera NÅNTING, uppsättningen, kostymerna, planeringen, dirigenten, orkestern, scenografin eller all of the above. Nån är less och trött för att man repat för mycket, andra är upprörda för att man inte fått repa tillräckligt. Så är givetvis fallet även här. T.o.m den genomproffsiga tenoren har börjat gnälla. Det är svårt att inte bli indragen i den lite destruktiva atmosfären, och det FINNS så klart anledningar till att folk börjar ledsna, annat än rena premiärnerver. I vårt fall så beror det delvis på Mozart som skrivit en för lång opera med för långa och för många arior. Delvis beror det på att vi har tre lag i orkestern, dirigenten måste alltså mer eller mindre jobba in verket tre gånger, och solisterna måste givetvis vara med hela vägen. Att man sedan inte riktigt lägger någon möda på planering gör inte saken bättre. Som att kalla alla solister till orkesterrep klockan 10.00, morgonen efter ett maratongenomdrag fram till klockan 22 kvällen innan, och sedan jobba ensam med orkestern i en timme, medan solisterna får gå omkring och sura över den timme extra man kunnat sova eller värma upp om man fått veta om det. En velig kostymdesigner som inte kan bestämma sig, troligtvis inte ens för att rädda sitt eget liv, är också ett ganska stort irritationsmoment. Röd väst? Beige väst? Skägg? Inte skägg? Skor eller inte? GAAAAAH! P.g.a. detta så kommer så klart inte fotona i programmet stämma eftersom damen i fråga hunnit ändra sig 20 gånger sedan fotona togs. Regissören (som jag ÄLSKAR), har också ändrat sig om och om igen, vilket är vanligt i teatern men skapar väldigt dålig stämning i operasammanhang av någon anledning. Kören har varit mest drabbad av detta och de har heller inte fått göra något helt genomdrag av stycket, vilket de givetvis är vansinniga över, men som är ledningens fel och inte regissörens som fick all skit för det i går kväll. Regissören har f.ö. nog sina egna problem. Att som gäst i ett hus göra en uppsättning, och efter att husets intendant sett på en repetition tvingas att ändra på allting måste vara otroligt frustrerande. Att inte kunna börja repetera på originalgolvet för att det inte är klart i tid torde vara ganska stressande. Att sedan tvingas fatta alla beslut om kostymerna eftersom kostymdamen inte är kapabel att bestämma sig, måste också vara ganska tröttande. Att man gjort en inspelning med barnkören där de låter som teletubbies är säkert också lite irriterande. Det faktum att den mannen fortfarande ler och kramar om sina medmänniskor stup i kvarten är inget annat än ett mirakel.
Med detta sagt så skall det bli otroligt spännande att äntligen framföra verket trots allt. Det FINNS risk att det blir långt och lite stillastående ibland. Det FINNS risk att det ibland blir svårt att förstå hur regissören tänkt. Det finns också en mindre risk att jag halkar på det sluttande golvet med mina våta fötter, eller får mina bara tår söndertrampade. Men det kvarstår Mozarts makalösa musik. Kören i tredje akten när Idomeneo tvingats erkänna ett offret är Idamante är bland det vackraste jag hört. Det kvarstår ett gripande drama med det klassiska motivet av en far som måste offra sin son till Gud, en förbjuden kärlek mellan två fiender, och förstås, en försmådd kvinna. Och som vi alla vet: Hell hath no fury like a woman scorned...

Teckenspråk

2011-04-27T15:18:00.003+02:00

Kändes märkligt välbekant att göra det här tecknet mot familjen Idomeneo i slutet av sista arian. Som att jag liksom gjort det förr...

Idomeneo.2

2011-04-19T10:36:00.004+02:00

Till förskräckelse för alla som tycker att det är helgerån att ta sig friheter med Mozart;
Idamante och Ilia är gifta och har ett barn. Ilia sköter pliktskyldigt sin gamle svärfar Idomeneo, som en gång för länge sedan varit med och dödat hela hennes familj i krig. Idomeneo är uppenbart krigsskadad och har en gång varit nära att döda Idamante. Barnet vet inget om familjehistorien.
Idomeneo plågas av minnen från det förflutna. Spöket av Elektra, som en gång var bortlovad till Idamante men tvingades se honom välja fienden Ilia till hustru istället, hemsöker den gamle och tvingar honom att återuppleva det onda förgångna. I Idomeneos mardrömsvärld ser man hur Ilia och Idamante i yngre versioner blir förälskade i varandra, hur Idomeneo plågas av sitt löfte till guden Poseidon, där han lovat bort ett liv för att få behålla sitt eget, ett liv som råkar bli Idamantes. Elektra, är alltid där, ömsom som den svikna prinsessa hon en gång var, ömsom som det hämndlystna spöket som plågar Idomeneo och lägger en förbannelse över hela hans familj. Idomeneo tvingas återuppleva hur han drivs till att förbereda offret på sin son. Offrandet avbryts och Idamante får leva men Elektra hämnas slutgiltigt genom att istället förinta Idomeneos barnbarn.

Finsk politik.

2011-04-17T23:50:00.004+02:00

Apropå det finska valresultatet; Jag tror jag skall starta ett Döda alla enhörningar-parti. Kommer säkert in i riksdagen. Skall bara övertala alla hillbillies att enhörningarna är en hot mot den svenska kulturen.

Schlechter Sex

2011-04-15T16:08:00.006+02:00

Det är speciellt att uppleva stämningen innan en premiär, även om man inte själv är med i föreställningen. Stämningen innan Salome som hade premiär i söndags, var inte så kul... Många kollegor himlade med ögonen och gjorde allehanda tecken för att visa sin skepsis. Jag har inte sett föreställningen men jag har förstått att stämningen i salongen också var ganska dålig, och regi-teamet möttes av massivt buande. Det gör de visserligen oftast. Jag misstänker att fina Benedikt von Peter och hans team också kommer buas av en del den 14 maj när vi har premiär på Idomeneo. Det hör till. Tag dig friheter med standardrepertoaren och någon blir alltid upprörd. "Man får inte GÖRA så med Mozart" har jag själv hört som argument flera gånger efter att folk har sett Konwitschnys Don Giovanni, och vad skall man svara? "Eh, Jo. Man gjorde det just." Hursomhelst, tydligen var det speciellt illa med Salome. Jag har bara kastat ett öga på recensionerna (som sätts upp utanför kantinen) och de är inte nådiga. Fiasko, är ordet som smyger sig in i huvudet. Jobbigt för huset, jobbigt för sångarna och tydligen också jobbigt för publiken. Schade, schade. Rubriken är f.ö. ett citat från rubriken till en av recensionerna...

Någon har lagt ut slutapplåden på youtube. 04.15 kommer regi-teamet...

Det var en gång...

2011-04-14T22:52:00.005+02:00

...en krigarkung som hamnade i storm på väg hem...

Idomeneo är kung av Kreta, och har deltagit i det trojanska kriget, i sällskap med andra grekiska kändisar som Agamemnon, Akilles och Odysseus. Han har, innan han själv seglar hemåt, skickat en grupp trojanska krigsfångar hem till Kreta. Däribland finns Ilia, dotter till Priamos, den besegrade -och dödade- kungen av Troja.

På Kreta härskar Idomeneos son Idamante, i sin fars frånvaro. Han förälskar sig opraktiskt nog i Ilia. Problemet (förutom den lilla detaljen att de är fiender) är att han redan har en tilltänkt maka i Agamemnons dotter Elektra, som befinner sig på Kreta, på flykt undan sitt eget familjehelvete. Hon är måttligt förtjust över att hennes tilltänkta prins kärat ner sig i en slavinna, och dessutom befriar de trojanska fångarna.
Kungens rådgivare Arbace kommer med beskedet att Idomeneos skepp gått under i storm. Idamante är förtvivlad och Elektra är skitförbannad. Om Idomeneo är död så blir Idamante kung, och då kommer han uppenbarligen att välja slavinnan Ilia framför prinsessan Elektra.
Idomeneo spolas upp på stranden. Han har i sin dödsångest lovat havsguden Poseidon att offra den första människa ha ser på stranden, om bara hans liv skonas. Surprise...Idamante dyker upp på stranden för att sörja sin far. Efter lite förvirring rörande identiteter så inser kungen att han just dömt sin son till döden, men säger inget till Idamante. Arbace kommer med lösningen att man nog kan offra någon annan till Poseidon, men då måste Idamante först skickas långt bort, och kungen beordrar genast Idamante att ta med sig Elektra och segla till Argos. (Man kan ju tycka att om man lever under dödshot från Poseidon så är en tur på havet inte det smartaste draget man kan göra, men så resonerar de uppenbarligen inte.) Idamante blir bedrövad av att lämna sin far och Ilia, men Elektra myser, för hon är säker på att hon kan vinna Idamantes kärlek om han bara kommer tillräckligt långt bort från Ilia.
Just när Elektra och Idamante skall dra å färde så kommer det ytterligare en storm och ett gigantiskt havsodjur visar sig. Idomeneo erbjuder sitt eget liv för att skona sin son men det står klart att Poseidon kräver det offer som han ursprungligen lovats.
Idamante ger sig ut för att bekämpa monstret men innan han går bekänner Ilia sin kärlek till honom. Bättre sent än aldrig. Nu lägger sig Översteprästen i historien. Han och folket är nu småsura på Idomeneo och kräver att få veta vem det egentligen är som Poseidon kräver som offer. Till sist måste Idomeneo bekänna att det tilltänkta offret är Idamante, och alla blir förskräckta. Idamante besegrar visserligen odjuret men både han och Idomeneo inser att offret ändå måste utföras, för Poseidon är troligtvis bara ännu argare vid det här laget. Just när Idomeneo skall utföra offret springer Ilia imellan och erbjuder att offra sitt liv istället. Nu hörs plötsligt en guddomlig röst från ovan som säger att kärleken har segrat, Idamante behöver inte offras trots allt, men Idomeneo måste kliva ner från tronen och överlämna makten till Idamante och Ilia. Det gör Idomeneo mer än gärna, och alla är glada utom Elektra som blir ursinnig och suicidal. Slut.

Idomeneo

2011-04-12T21:27:00.007+02:00

Kanske skall uppdatera hur det går med det ÄNTLIGEN påbörjade Idomeneo-projektet. So far so good, som man säger. Stämningen är väldigt positiv och kollegial, vår unge regissör Benedikt von Peter, är en underbar person med massor av energi och ett ständigt leende på läpparna. Gäst-kollegan som sjunger Idomeneo, rutinerade Rainer Trost, är ett under av professionalism, och även om han har invändningar ibland, så har jag inte hört honom gnälla ett endaste litet pip fast han tvingas vara på scenen VARENDA sekund och dessutom plötsligt måste lära sig nya recitativ. Det är nämligen så att vi just strukit en hel roll. En överstepräst var redan struken innan vi började, och integrerad med Arbace, kungens rådgivare. Denne Arbaces parti har sedan bantats och bantats, båda ariorna har strukits och de flesta repliker har jag fått istället. Nu har han strukits helt och den information som han trots allt måste komma med måste läggas ut på mig och Rainer istället. Det skall sägas att det klipps och klistras ganska ogenerat i Mozarts recitativ för att få ihop originalhistorien till vår nytolkning. Trixet med denna tolkning tar jag en annan gång. Kolla in kollegan Trost för 15 år sedan. Jag hade just tagit studenten, och han sjöng så här fint. Och såg lite ut som Orlando Bloom!

Häng Gud!

2011-04-05T20:42:00.006+02:00

Det rör sig mycket religion i mitt huvud dessa dagar. Jag har insett faktum att jag är ateist. Jag har alltid förut tyckt att det är ett för starkt ord, och har väl anslutit mig till den stora skara sekulariserade människor som säger "Jag har liksom min egen tro", som nån slags helgardering, så man inte snopet står där om Gud skulle knacka på dörren en dag. Men jag tror ju inte. Jag måste stå för min självvalda Gudlöshet. Och inte bara det, jag ogillar verkligen av princip all organiserad religion. Det står allt tydligare för mig hur MÄN, kåta på makt och rädda för kvinnor, alltid lyckats kidnappa den "Gud" som människor i sin förtvivlan inför sin dödlighet och andra svårigheter har uppfunnit till tröst och förklaring. Dessa män skriver ner förfärliga saker i tjocka böcker och kallar sina egna ord heliga för att fåren inte skall rymma ur fållan. Carl Johan De Geer citerar den muslimska författarinnan Taslima Nasrin mot slutet av sin självbiografi Jakten mot nollpunkten (väldigt läsvärd!). Jag minns inte exakt orden men jag tror de lyder: "Religion är uppfunnen av män som vill tortera kvinnor." Ibland tror jag hon har rätt.

Nyvalde S-ledaren Håkan Juholt har visst sagt: "Jag tror inte på Gud men jag tror på kyrkan". Han verkar som en vettig karl annars, men kom igen? För det första: Kyrkan finns ju onekligen. Den behöver man väl inte tro på? Som min favoritförfattare Terry Pratchett säger; Det är som att tro på brevbäraren. För det andra: Jag kan fatta om man säger tvärtom, jag tror på Gud men inte på kyrkan. Gud har ju inte gjort nåt fel (i likhet med Jultomten, Påskharen, Moder Svea och Old Man Trouble). Men jävlar vad skit kyrkan har gjort! Och gör. Jo, självklart görs ju fantastiskt arbete av kyrkan också. Men den omtanke och själsliga omsorg som - i de bästa fall- kan finnas inom kyrkans väggar är MÄNSKLIG omtanke. Behöver vi verkligen en fiktiv gud som ursäkt för att bry oss om varandra? När denne gud också bidrar till att separera oss från andra, bara för att de inte tror på SAMMA fiktiva gud? Eller som i många delar av världen fördömer kärlek för att man råkar vara av samma kön? Som fördömer preventivmedel, aborter, skiljsmässor och allt annat som kan bidra till att kvinnor får mer frihet och makt över sina egna liv? Visst är det deprimerande? Jag vill tro att vi kan visa medmänsklighet och omtanke mot varandra utan att gömma oss bakom "heliga" texter och regler. Men jag kanske är en hippie...

Behöver jag påpeka att jag respekterar troende människor? Muslimer, kristna, judar, you name it. Att tro skadar ingen. Tron måste rimligtvis vara en tröst i mörkret. Det torde vara därifrån gudarna kommer från början. Innan de blivit kidnappade av de maktgalna gubbarna och använda som manipulationsmedel. Jag skrev i en uppsats på gymnasiet att jag skulle vilja skriva om det första budordet till "Du får dyrka vilka fnoskiga gudar du vill, bara du inte förväntar dig att andra följer ditt exempel". Måste ha varit nöjd med formuleringen, vet inte varför jag skulle minnas den annars. :)

Björn Ulvaeus har f.ö. skrivit en utmärkt artikel på Newsmill som i stort uttrycker hur jag känner för religionens plats i samhället. Hans slutsatser om Afghanistan har jag ärligt talat inte tagit ställning till.

Stycket jag just börjat repetera är Idomeneo av Mozart, där man får uppleva ett systemskifte från ett samhälle hårt styrt av gud, till ett samhälle där människorna själva får styra. Den gamla kungen blir avsatt i slutet och sonen, som dessutom förälskat sig i fienden, får styra Kreta. Det känns otroligt aktuellt och harmoniserar strålande med mina tankar om de patriarkaliska religionerna. För några år sedan var det stora rabalder om just detta stycke på Deutsche Oper. Regissören Hans Neuenfels ville visa upp fyra avhuggna huvuden på scenen. Poseidon, Jesus, Muhammed och Buddha, men så snart efter skandalen med Muhammedteckningarna så vågade man först inte spela premiären. Men visst vore det fint? Att bara hugga huvudet av de gamla unkna, rasistiska, kvinnofientliga gudarna? Eller bara hänga dem?

Zombie, zombie, zombie-ie-ie-ie...

2011-03-28T16:31:00.004+02:00

Min årsgamla fina Toshiba fick sig en kopp kaffe med grädde över sig när smidiga Winston skulle ta en genväg över soffbordet. Okunnig och otålig som jag är så torkade jag den så gott det gick och fortsatte glatt mitt facebookande, eller vad det nu var. Den fungerade alltså fortfarande. Ett tag... När den dog försökte jag starta den igen. Dödssynden när en dator blivit våt, eftersom den givetvis får kortslutning av nåt slag, men det fattade jag inte då. Till sist insåg jag att det blir svårt att använda en dator som måste ha CTRL och FN tangenten nertejpad för att inte stänga av sig, och där vänstra sidan av tangentbordet inte längre fungerar. Så jag gav upp och köpte mig en pytteliten löjlig rosa sak, som var det billigaste jag kunde hitta. Den har ingen CD-lucka och den är jäkligt långsam men den fungerar.
Idag insåg jag att jag är tvungen att betala en massa räkningar från mitt svenska konto, väldigt snart, och jag har inte nåt bank-ID på Den Lilla Löjliga, bara på Den Stora Skadade. Försökte ordna det på den rosa men no can do. Enda chansen var att lyckas importera Bank-ID't från den gamla. Så den åkte upp ur lådan och startade snällt. Jag letade reda på skärmskrivbordet men insåg snart att alla tangenter fungerar fint. Även de på vänstra sidan alltså. Okay, den beter sig en aning märkligt då och då, och CTRL är fortfarande nertejpad, men jag bloggar nu från min gamla döda återuppståndna... zombie-dator?

Missat bröllop och ett sötsurt besked

2011-03-23T21:35:00.006+01:00

Jag har redan avreagerat mig i den här frågan på facebook, men jag drar det igen. I lördags skulle jag på bröllop! Min kära vän Mathias Hedegaard skulle gifta sig med sin älskade Leif Aruhn-Solén i St Johannes Kyrka i Malmö. Ett mer förälskat par får man verkligen leta efter och jag gladde mig otroligt mycket! På kvällen innan hade jag en repetition för Karmelitersystrarna, så jag var tvungen att åka från Berlin på själva bröllopsdagen. Jag skulle landa vid tio, vigseln var klockan tolv, och med den nya citytunneln kommer man från Kastrup till Triangeln (och Johanneskyrkan) på 17 minuter. Därför tänkte jag att jag trots allt hade lite marginal, särskilt som AirBerlin faktiskt brukar vara okay på att passa sina tider. Jag var förstås lite sent ute på morgonen. Jag tänkte ta bussen till Tegel men blev så sen att det fick bli Taxi som vanligt. Chaffisen körde dock synnerligen effektivt och jag var i god tid på Tegel. Boardingen var precis i tid och jag tror vi lyfte i tid också. Vi flög kanske 5-10 minuter, när kaptenen (eller piloten, fattar aldrig vilket som är rätt), meddelade att vi krockat med en fågel och var tvungna att återvända till Tegel. När vi så återvänt till flygplatsen så kom pilot-kaptenen (helgardering) ut och berättade lite avspänt roat hur en fågel sugits in i motorn, och nu måste planet gås igenom. Vi traskade besviket tillbaka in i terminalen där vi så småningom fick beskedet att nästa plan skulle gå 12.45. Jag var så besviken att jag satt och grät där i terminalen, medan jag beslutade mig för om jag ändå skulle åka eller bara försöka få pengarna tillbaka och stanna hemma. Efter stöd och support från underbara Ina och Lotta, beslutade jag mig rödgråtet för att trots allt åka. Jag kom preciiiiisi tid till bussen som skulle ta oss till Örenäs slott i Glumslöv (bara orter i Skåne kan heta saker som Glumslöv). Jag hade missat vigseln, och receptionen därpå (med champagne och bröllopstårta), men fick vara med om en härlig bröllopsmiddag i trevligt sällskap och 18 punkter på programmet (tack och lov kommer båda herrarna från musikerfamiljer så det var fler sånger än tal)!!!
Jag är fortfarande förundrad över hur en liten fågel kunde skapa denna långa historia. Men som man säger: Liten tuva stjälper ofta stort lass.

Den andra delen av min rubrik avser mitt fortsatta arbete på Komische Oper. I måndags var jag kallad på möte hos den blivande intendanten Barrie Kosky och jag hade nog på känn vad som komma skulle. Beskedet blev att mitt arbete var uppskattat men med den kommande inriktningen på ensemble och repertoar så fanns det inte plats för mig. Mitt kontrakt förlängs inte efter sommaren 2012 alltså. Barrie var otroligt artig och trevlig och jag avundas honom sannerligen inte jobbet att sitta och ge detta besked till ganska många fler av mina kollegor, som jag vet är fallet. Det söta i historien är förstås att jag får flytta hem till Sverige. Jag gillar Berlin och mitt jobb och jag SKULLE gärna stannat. Men att flytta hem till min lilla lya i Malmö,, kunna prata någorlunda intelligent med folk, läsa svenska tidningar och få umgås med alla mina kära vänner i Öresundsområdet igen, känns faktiskt ganska lockande. Problemet är givetvis om jag kommer att få fler jobb, hur det kommer att gå att frilansa, o.s.v. Det får ordna sig! Jag kommer hem!

Till sist en liten hyllning till en stor favorit som gått ur tiden, underbara Liz Taylor.

Min debutroll

2011-02-21T12:46:00.003+01:00

En invandrares bekännelser

2011-01-21T14:57:00.004+01:00

Jag har papper från skatteverket som säger att jag är utvandrad från Sverige. Med Mobergsk logik så torde det ju också betyda att jag är invandrad. Till Tyskland. Och i det obehagligt flackande ljuset från den återigen uppblossade invandrardebatten (i Sverige), så måste jag väl långsamt men säkert närma mig min invandraridentitet. Det är bara några saker jag måste erkänna: Jag är en av de där. En av de dåliga invandrarna...

Jag pratar inte språket ordentligt, ens efter dryga två år, och jag anstränger mig minst sagt ganska måttligt för att lära mig.
Jag sitter på ett jobb som en TYSK sopran kunde haft.
Jag tar inte seden dit jag kommer. Skiter blankt i Sankt Nicolaus och tyska enhetsdagen. Jag vägrar blanda min öl med hallonsaft. I kassan vägrar jag plocka tillbaka varorna i korgen för att därefter gå till det avsedda bordet och packa ner dem i påsen. Packar dem bara direkt i påsen på ett styvnackat svenskt sätt.
Jag bryter mot tyska lagar och förordningar. Går mot röd gubbe och betalar inte TV licens (sistnämnda är iofs för att jag inte riktigt vet vem jag skall betala den till, men mina ansträngningar att ta reda på det är också minimala...).
Baktalar arrogant tyska företeelser utan att skämmas. Dubbning ÄR kulturslakt. Plastpåsarna i affären är asdåliga. Kassasystemet suger. Byråkratin är föråldrad. Och varför envisas de med de idiotiska små kopparmynten som inte är värda ett skit?
Jag deltar inte i det tyska samhället mer än absolut nödvändigt. Hade dagstidning ett tag men de stackarna låg alltid olästa. Jag tittar nästan aldrig på tyska nyheter och umgås väldigt lite med tyska människor på min fritid.

Är det inte bedrövligt? Kunde ju ha passat på att avge ett nyårslöfte om att bli en bättre invandrare, men tanken slog mig inte. Får väl vänta till nästa nyår.

Katter, katter, katter

2011-01-04T22:15:00.005+01:00

Maggie och Winston växer och utvecklas. De är båda kastrerade nu. Det är ett himla bök att passa på groggy kissemissar som vinglar och kissar på sig som andra fyllon, men det är väldigt skönt att det är gjort nu i alla fall. Winston var först ut och är redan läkt, Maggie skall ta bort stygnen på torsdag. Om inte hennes bror gjort det åt henne i någon av de våldsamma brottningsmatcherna de företar sig...

Idag åkte i alla fall julgranen tillbaka in i förrådet. Min fina vita glittriga kitschgran med integrerad ljusslinga är numer ganska tufsig och trasslig efter åtskilliga klätterstrapatser. Som ersättning har jag köpt ett klösträd åt dem som de redan glatt invigt. Maggie hade svårigheter att ta sig ner från en av "våningarna". Konstigt nog har Winston hittat rätta knycken men Maggie är mer försiktig. Hon gav upp vid ett tillfälle, hoppade upp på garderoben bredvid istället och hoppade efter mycket velande ner i sängen. Ett stort språng för en liten misse! Garderoben är över två meter hög, men sängen är ju mjuk. Dum är hon inte.

We wish you...

2010-12-24T10:31:00.002+01:00

Önskar alla en underbar jul!

Tysk snöröjning 2

2010-12-10T15:34:00.003+01:00

Grååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååt!!!

Tysk snöröjning

2010-12-03T21:15:00.003+01:00

Hahahahahahahahahahahahahahahahahaha!!!

Komisch

2010-11-26T20:43:00.002+01:00

Insåg att jag i mitt förra inlägg refererade till Konwitschnys Don Giovanni. Konwitschnys. Inte Mozarts. Då har man funnit sig väl tillrätta på Komische Oper, regiteaterns högborg...

Hjärnan

2010-11-25T14:12:00.008+01:00

Minnet är bra men kort som man brukar säga. Jag repeterar just nu Konwitschny's Don Giovanni för att göra min tredje säsong som Donna Anna. Kommer jag ihåg nåt från de två tidigare säsongerna? INTE mycket kan jag lova! Har en ny finsk Ottavio som är så väl förberedd (har tittat på DVD'n från premiären) att han vet bättre i vilken ordning saker händer än jag. Lite pinsamt.
I och för sig kommer minnet tillbaka ganska snabbt. Om inte annat när man bara tutar och kör och inte snackar så mycket. Det säger mig absolut ingenting när regiassistenten lite otåligt pekar i sina fullklottrade noter och säger att "Där på den frasen skall du göra det-och-det". Om man istället bara kastar sig ut i det så vet kroppen ofta bättre vad den skall utan att blanda in hjärnan alltför mycket.
Hjärnan är faktiskt i vägen jäkligt mycket för en sångare när jag tänker efter. Hörde berättas om den berömda (och fantastiska) tyska sopranen Edda Moser. Hon sjöng Nattens Drottning över hela världen, men plötsligt en kväll fungerade inte f'en (de berömda höjdtonerna som alla väntar på). Sedan den föreställningen sjöng hon aldrig mer partiet. För hon visste att även om hon fysiskt VISST kunde sjunga det, så hade hjärnan nu registrerat att det inte fungerat och skulle hädanefter ha spökat så fort hon närmat sig tonen. Vet inte hur det är med andra spöken, men hjärnspöken finns! Vi lever med deras ständiga närvaro. De gör oss nervösa inför provsjungningar, gör oss rädda för höga toner, eller låga toner, snabba toner ellr långa toner. Och så skiter det sig. FAST DET FUNGERADE I ÖVNINGSRUMMET! Mitt eget exempel är ett högt Bb i Verdis Requiem. Bb är inte en besvärlig ton för mig. Har högre toner både före och efter just det här Bb't, men just detta fungerar INTE. I övningsrummet, ja. T.o.m. på genrep kan det gå bra. På konsert: Icke! Det kommer en ton. T.o.m. ett Bb. Men KVALITETEN! Eller snarare sagt, bristen på kvalitet... Det gör mig galen! Och allt jag tänker är att jag måste lösa det tekniskt. Jag måste ta en sånglektion. Jag måste hitta den praktiska och fysiska lösningen på problemet. När jag någonstans inombords VET att problemet sitter någon helt annanstans. Hjärnan alltså... Vilket skit. En sångpedagog skall ha sagt: Gud bevare mig för intelligenta sångare...

Så en liten länk. De första minuterna är från vår Don Giovanni. Det är Ottavios aria och det ÄR faktiskt jag som lurar längst till höger i bild. Den döda är Donna Elvira, och de fnissiga är Zerlina och Masetto.

Winston och Maggie

2010-10-10T11:11:00.005+02:00

Det börjar kanske bli dags att introducera mina katter nu. Jag har haft dem i snart tre veckor nu, och börjar hitta någon slags vardag med dem. Och de med mig.

Det var en fantastisk dag när jag så äntligen "blev med katt". Uppfödaren var så snäll och körde hit dem och hon och hennes mamma stannade och drack kaffe medan katterna långsamt bekantade sig med lägenheten och så småningom ganska obekymrat började leka. Första natten sov de i min säng (katterna alltså, inte uppfödaren och hennes mamma) och spann i stereo, och jag var i himlen!

Winston heter Adamo von den Krauleplautzen i stamtavlan och är en chokladfärgad kille med mörkt gula ögon och gigantiska tassar. Han föddes först av fem syskon och vet att ta för sig i livet. Han är gosig som bara den och spinner mycket och ofta. Han är ganska klumpig, och lite harig. När dammsugaren kommer fram ligger han under sängen, även om han kommer fram väldigt snabbt när den tystnat. Han har egenheten att han gillar att slickas. Gärna på fötterna. Det är ganska läskigt att vakna mitt i natten av att få tårna noggrannt slickade av en sträv liten katt-tunga.

Maggie heter formellt Aurora von den Krauleplautzen och är en sköldpaddsfärgad liten diva med egen vilja. Hon är försiktigare än sin bror men är egentligen modigare. Hon gömmer sig inte för nånting och är en riktig tuffing i brottningsmatcherna med brorsan, trots att han är avsevärt större. Hon spinner ganska sällan trots att hon uppenbarligen gärna blir smekt. En liten stund. Ibland. Om hon känner för det. Hon vill gärna ha närhet men på sina egna villkor. När jag sover lägger hon sig ofta helt nära, nästan i armhålan på mig, men om jag vaknar och klappar henne så flyttar hon sig till fotändan. Hon är mycket mån om sin självständighet och hon har en värdighet som Winston inte kommer i närheten av.

De blev fyra månader den sista september så de är inga bebisar. Snarare tonåringar. Det är ganska skönt att de är mer eller mindre som vuxna katter, bara lite mer lekfulla. Och de leker mycket och ofta. Jag köpte nya gardiner som jag satte upp på prov utan att lägga upp dem, och katterna tyckte det var hysteriskt roligt att leka i de alldeles för långa gardinvåderna. Så där ligger de och släpar i golvet nu, gardinerna... Har ju inte hjärta att lägga upp dem när de var så ofattbart kul. Annars är bollar väldigt kul, men det allra bästa är små pälsmöss som rasslar lite. De kan leka HUR länge som helst med dem och slutar oftast inte förrän de kilat in mus-stackaren under soffan. Det är ett dagligt göromål för matte, att lägga sig raklång på golvet och fiska fram bollar och möss från under soffan.

Vissa saker förvånar mig lite; De gillar inte direkt att hoppa. Köksbänkarna går helt fria. Men det stämmer visst med rasen som inte är så "hoppig". De är inte heller särskilt matdrivna. Jag tog hand om fyra övergivna tonårskatter ett tag när jag bodde i Malmö, och att ge dem mat var med risk för eget liv. De var helt vilda. De här gynnarna knaprar torrfoder när de känner för det, och den blötmat de får äter de så småningom också upp - om den är tillräckligt god - men de tigger inte överhuvudtaget. När jag äter själv så kommer de ibland och undersöker vad jag äter, för att de är nyfikna. Om man ger dem en smakbit vill de ofta inte ha. Förutom äppelmuffin som visst var väldigt smaskigt. Maggie kan också äta lite bacon eller slicka lite grädde. Winston är ganska ointresserad. En annan sak är att de inte hårar så värst. Jag hade ju laddat upp med klädrullar, men jag har fortfarande inte känt mig manad att använda dem. Visst är det lite dyrt att köpa en s.k. "raskatt", men två klädrullar i veckan, som jag säkert förbrukade när jag hade Felix, är också pengar. :) Slutligen, de gillar verkligen inte att bli burna. Jag har alltid hävdat att det är en vanesak, men börjar nu att tvivla. De gillar att bli gosade med, de låter sig lyftas utan protester men de vill INTE bli omkringburna. Nåja, Felix ville inte heller bli buren i början men blev en riktig famnkatt i slutändan, så jag ger inte upp. Jag tvångsbär dem och hoppas att de till slut skall fatta att det kan vara gosigt det också.

Det är klart att det finns nackdelar; Mitt snygga badrum är inte lika snyggt med kattsand över hela golvet. Det ligger leksaker i hela lägenheten. Mitt täcke är hårigt (lite hårar de ju trots allt). Jag kan inte kasta mig av och an i sängen som jag är van, riskerar ju att mosa Maggie. Allergiska vänner kan inte hälsa på. O.s.v. Och det är värt det! Lätt! Jag är så lycklig att jag skaffat mina små pälsbollar och jag älskar dem så.

Katter och Sverigedemokrater

2010-09-27T11:27:00.004+02:00

Nu har jag lugnat ner mig. Angående valet alltså. Jag har accepterat mina onda fördomar om Sverigedemokrater, men försöker att inte liksom fastna i fördomarna och cementera dem ytterligare. Försöker att skilja på partiet vars politik jag tycker är skrämmande, oseriös, och ironiskt nog osvensk, och dess väljare. Jag har aldrig i mitt liv läst så många politiska krönikor (har inte läst så värst många nu heller men normalt sett är det noll, så det är en ökning med flera hundra procent)och trakasserat mina facebookvänner med att posta alla möjliga texter angående SD. Jag har grubblat och ältat och läst och till sist lyckats göra mig själv trött på alltihop. Innan jag ger upp helt vill jag dock lägga ut en liten illustration till min dagen-efter-blogg. Berglin, briljant som alltid.

Och så till ALLRA sist; En rent ut sagt skitbra krönika av Jan Guillou (apropå att bekämpa sina fördomar... Jag är sannerligen inte ett stort Guillou-fan)).

Nu till nåt mycket viktigare: Katter! Det blev plötsligt helt klart för mig att jag SKALL-HA-KATT. Det var som om det bara tog stopp. Jag har besökt släkt och vänner under sommaren och njutit av deras katter, och när jag slutligen kom hem till min erkänt katthårsfria lya i Berlin så blev det solklart: Här saknas katt! Jag har gjort flera kattras-test och fått goda råd av kattkunniga kusinen Victoria och beslutet hamnade på Brittiskt Korthår. Jag har länge tänkt att jag en dag skall ha en brun hankatt som heter Winston. Tänkte mig aldrig en britt men nu blir ju namnet desto mer passande. Jag nosade reda på en brittuppfödare i Berlin med en osåld chokladkille. Jag åkte dit, blev förälskad och bestämde mig för att ta syrran hans också. Två katter måste ju bli DUBBELT så mysigt som en katt! Jag har velat mellan Scarlett, Lizzie och Maggie för den sköldpaddsfärgade lillasystern men har beslutat mig för Maggie. Det är ju dessutom en blinkning till en av mina favoritfilmer Katt på hett plåttak, där undersköna Liz Taylor spelar Maggie the cat. Edward Norton har visst en katt som heter Maggie av den orsaken också, men jag tror att risken är ganska liten att Ed Norton skulle sura för att jag härmat honom. Imorgon eftermiddag skall jag hämta dem. Jag längtar så!

Tankar om gårdagen

2010-09-20T17:28:00.003+02:00

Dagen efter dagen D. Eller snarare; Dagen efter dagen SD. Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen och Alliansen får ingen majoritet. Jag vill inte påstå att jag följde valvakan särskilt noggrant men hockeykören glömmer jag inte i första taget: Ji-mmie- Å-ke-sson Sha-la-la-la-la ! Mona Sahlin återfick litet av min respekt genom sin självrannsakan och ärlighet: ”Vi skall kalla saker vid dess rätta namn: Vi fick inte tillbaka förtroendet!” Lars Ohly gjorde en Westerberg och vägrade sminkas i samma loge som Åkesson, och bröstpumpskommentaren känns plötsligt inte lika karaktäriserande för vänsterledaren. Statsministerns lilla analys om Sverigedemokraterna fastnade också; Att det finns en hård kall kärna i det partiet som består av rasister och folk från Vit Makt rörelsen, men utanför den kärnan finns väljare som känner sig missnöjda och lurade av de etablerade partierna, som vill se en förändring. Det måste man ta på allvar. Nästan sex procent av svenska folket har röstat på SD och jag tror inte att de alla är rasister som på allvar tror att Sverige riskerar att bli ett muslimskt land om vi inte mer eller mindre stänger gränserna för invandring. Jag vill inte tro att så många svenskar är så… inskränkta.
Jag är den första att erkänna att jag är fördomsfull. Jag BLIR irriterad på Sinti-kvinnorna (eller om de är Romer) som tigger pengar på Friedrichstraße med sin eviga standardfras ”Speak english?” Jag undviker ofta ögonkontakt med män med arabiskt utseende eftersom det alltför ofta har hänt att man misstolkat min blick som någon slags invit. Men jag försöker arbeta mot mina fördomar. Och jag har ingen önskan att förvisa dessa människor bort ur samhället. Tanken som slår mig idag är att mina fördomar mot Sverigedemokrater är MYCKET värre och elakare än de jag har mot Sinti-kvinnor och arabiska män. Jag vill kalla dem …. Nej…. Jag SKALL inte… Men oooh, vad många förhastade slutsatser jag vill dra! Jag vill bara skriva under på Magnus Betnérs twitterinlägg igår där han kallar det ett Redneckval. Jag vill på min bästa (imiterade) stockholmska utbrista: Jävla BÖNDER!!! (Ingen kan lägga in så mycket förakt i ordet ”bönder” som en tvättäkta Stockholmare. Det är mest den känslan jag är ute efter. Jag gillar ju egentligen bönder. Om de är snälla mot korna.) Men det ÄR ju inte så enkelt. Man kan ju inte idiotförklara folk hur som helst. Detta är en utmaning för mig. Jag skall motarbeta mina fördomar mot Sverigedemokrater. Kanske skall tillverka någon liten knapp att bära på rockslaget: ”Krama en Sverigedemokrat idag…. Han är lurad.” NEJ! Nu är jag där igen. Detta blir svårt. Men jag SKALL klara det. Vi måste respektera de människor som röstat in SD i Riksdagen. Allt annat ÄR odemokratiskt.
Och till syvende och sist… Där SD har haft störst inflytande hittills (Landskrona) gick de kraftigt ner med flera procentenheter. Det MÅSTE betyda någonting. Om de invalda Sverigedemokraterna i Landskronas kommunfullmäktige gjort ett bra jobb så skulle man väl gett dem förnyat förtroende? Eller? Nu har de fyra år på sig att visa att de är ett seriöst parti som förtjänar sina väljares förtroende. Eller skall de ta hockeykörerna in i riksdagen? Sha-la-la-la-la!
Till (allra) sist: I kommunfullmäktige i Grästorp har ett nazistparti fått ett mandat. Nazist. Som i Hitler. Som i Holocaust. I Sverige. 2010. Jag vill gråta.

Test

2010-08-29T23:50:00.003+02:00

Det är val snart. Gjorde en massa tester på nätet för att försöka klargöra för mig själv vad i herrans namn jag skall rösta på. Blev både sosse, vänsterpartist och miljöpartist. Dessutom var jag allmänt vänster, liberal och på gränsen till libertarian i några engelskspråkiga test. Jobbigt det här. Gjorde ett test om vilken kattras jag borde ha. Det blev Birma. Gärna för mig! :) Hade ju tänkt mig en stor Maine Coon (Winston) eller en Sphynx (Scarlett). Men Birma går bra. Måste tänka ut ett namn bara... Och skaffa större lägenhet. *Suck* Katter är mycket lättare än politik.

Vad lärde sig Europa egentligen?

2010-08-06T12:58:00.002+02:00

Stockholm

2010-07-23T12:51:00.003+02:00

Jag har äntligen kommit iväg till Stockholm. Vulkanen satte stopp för det första försöket och därpå de ändrade föreställningsdatumen. Men nu är jag här. Lycklig över att få träffa gamla kära vänner och förhoppningsvis också större delarna av min fragmentariska familj. Staden är vackrare än någonsin och det är människorna också. Strosade längs Norr Mälarstrand igår eftermiddag och undrade lite oroligt om jag råkat klampa in i nån slags inspelning av Sex and the City 3. Berlin är ju inte känt för att vara moderiktigt (annat än den mer bohemiska anti-varianten) och jag förstår plötsligt varför. Oj vad trendiga alla verkar!
Det var för övrigt ljuvligt att kliva ur flygplanet vid elvasnåret på kvällen i onsdags. Efter att ha svettats halvt ihjäl i min lilla bastu-lägenhet i Mitte så var det rena himmelriket att få sätta på sig en kofta mot kvällskylan. Och nu har dessutom termometern gått ner lite även dagtid verkar det som. Jag ser på Facebook att många svenska vänner morrar över den sänkta temperaturen och uteblivna solen. Jag njuter.

Fotboll

2010-07-08T23:02:00.005+02:00

Vem älskar inte det unga tyska fotbollslandslaget, som inte bara satt fyra mål på Australien, utan också på England och Maradonas Argentina? Måste man inte bara gilla den seriösa Joachim Löw i sin Paul McCartney-frilla och sina snobbiga cashmirtröjor? Måste man inte känna lite med en stackars kille som haft oturen att få efternamnet Schweinsteiger? När man är mitt i ett ångande hett Berlin kan man inte annat än att ryckas med i fotbollsfebern. Jag skrek mig hes under Argentina-matchen och har aldrig känt mig tyskare. Jag målade naglarna svarta, gula och röda till Spanien-matchen och kan inte med att ta bort det, trots den snöpliga förlusten. De får glänsa i de tyska färgerna till bronsmatchen är över. Och kanske efter det också. Även om de -hemska tanke- skulle förlora mot Uruguay. Som ett minne av en förhoppning som gått i kras. Man måste väl stå för dem också?

Stämningen efter Spanien-matchen när jag vandrade hemåt igår kväll var för övrigt förvånansvärt positiv. Från det fåtal bilar som glatt tutade, fladdrade visserligen spanska flaggor, istället för de tyska, men tyskarna runtomkring mig på gatan såg egentligen långt ifrån så besvikna ut som den stackars lilla läspande lagkaptenen Lahm, som rödögd och med bruten stämma svarade på en reporters fråga om hur stor lust han hade att ta brons på lördag: "Überhaubt keine Lust!" Jag fick mer känslan av att man trots allt var stolt över sitt unga spelskickliga lag som revolutionerat den tyska fotbollen (har jag hört det sägas). Dessutom; Vem som helst kunde ju se att det bättre laget vann igår, och att det nog fanns en rättvisa, om än en svidande sådan, i förlusten. Men den siande bläckfisken Paul är INTE en populär mollusk idag.

Värme

2010-07-01T00:42:00.004+02:00

Det är nåt med sommarvärmen i Berlin. Kanske är det att det inte finns nåt riktigt vatten, som i Stockhom, eller så är det att det inte fläktar, som i Malmö, eller så är det väl helt enkelt bara varmare... När man går ut mitt på dagen så känner man värmen stråla från ALLA håll. Inte bara från solen utan från de uppvärmda gatstenarna och väggarna. Det är som en ugn. Min lägenhet blir fullkomligt vidrig om eftermiddagarna, med sitt opraktiska läge (den HÄR årstiden), mot innergården och med eftermiddagssol. Tack lov och pris för min fläkt.
Har i värmeböljan fått en otroligt ovälkommen kalldusch av min internetleverantör. Orkar inte dra alltihop. Men jag tror kanske att det var första gången som damen på kundservice var tvungen att hantera en förtvivlat gråtande kund. Tro nu inte att hon mjuknade för det. Detta är Tyskland och här följs reglerna. Fan!

Renée Fleming och Vuvuzelorna

2010-06-28T01:15:00.008+02:00

Har haft en otroligt mysig helg i härligt sällskap. I fredags njöt jag av en ganska opretentiös midsommarpicknick med Lotta och Ina i Weinbergspark. Det blev rosa bubbel, färska jordgubbar och grädde på sprayflaska. Vi avslutade lite otraditionellt med dumplings vid Rosenthaler Platz. I lördags åkte vi (förstärkta med Lottas syster Malin) ut till fantastiska Waldbühne. Det är som en gigantisk romersk amfiteater, byggd på 30-talet i samband med den märkliga Olympiastadion. Det fullkomligt skriker Hitler om den (liksom stadion förstås) men säga vad man vill; Imponerande är det. 20 000 platser. Anledningen att vi åkte dit, var för att höra Lotta sjunga som sound check (tillsammans med en riktigt duktig amatörorkester) för att förbereda för Berlinerfilharmonikernas årliga sommarkonsert, i år gästade av stjärnsopranen Renée Fleming. Lotta var minsann också en stjärnsopran och det var tre otroligt fina arior hon framförde på den stoora scenen framför de 20 000 tomma platserna. Nästan alla var tomma vill säga. Vi var ju där. :)Efter soundchecket satte vi oss på den lilla gräsplätten framför scenen och hade picknick. Med bubbel (så klart), jordgubbar och annat smarrigt. Strax efter åtta var filharmonikerna och dirigenten Ion Marin på plats för sitt genrep och började med Mussorgskijs OTROLIGA Night on the bare Mountain. Har ett nytt favoritstycke. Och Herregud vilken orkester! Hursomhelst, därefter dök Fru Fleming upp i en röd aftonblåsa och simmade sig bokstavligen igenom Rusalkas Sång till Månen. Jag har stor respekt för Fleming men ibland tror jag att somliga kan bli så stora att folk inte längre kan tala om för dem att de är fel ute. Hon seeegade sig igenom Rusalka utan nån som helst riktning, gled konstant från ton till ton, och dessutom ofta med s.k. knödel. Det är ett "halsigt" ljud som låter pressat och oskönt och som BARA är manér i Flemings fall. Hon VÄLJER otroligt nog att göra det ibland. När hon väljer att inte göra det är det SÅ mycket vackrare. Senare i programmet sjöng hon från Capriccio och det var magiskt. Så vi (och kanske några hundra till som tillkommit under kvällen) satt där, inte så många meter från filharmonikerna och Fru Fleming och log åt lekande barn medan vi picknickade och njöt av vacker musik i sommarkvällen. Vi var t.o.m. så iskalla att vi gick i pausen. "Vi ser resten på TV" sade vi och kämpade oss upp för de måååååånga stentrapporna upp ur amfiteaters-gropen. Igår söndag spenderades med Ina. Vi brunchade hos mig, tog en sväng på marknaden på museumsinsel där jag inhandlade en finfin lampa, och sedan såg vi första halvlek av Englands-Tysklands matchen på ett kafé på Unter den Linden (Även tyskarna var eniga i att det VAR mål...). Andra halvlek såg vi hemma hos mig. Jag var lättad att Tyskland satte fler mål. Det hade känts otroligt snöpligt att vinna pga ett felaktigt bortdömt mål. Efter matchen gick vi bort till Oranienburgerstraße och åt middag medan vi log åt segerrusiga tyskar som vilt tutande körde av och an på gatorna med fladdrande flaggor hängande ut genom bilfönstren. Som avslutning såg vi Flemings konsert live på TV och skrattade gott när trumpetarna i det obligatoriska extranumret Berliner Luft spelade på gul-svart-röda vuvuzelor (förutom en som hade en brittisk flagga på sin), givetvis i totalt fel tonart. Men vitsigt var det ju. På nåt tyskt vis. :)

Ego-googlande

2010-06-08T12:30:00.004+02:00

Jag erkänner: Jag ego-googlar. Förlåt. Jag kan inte hjälpa det. Jag är sångerska, jag är vansinnigt självupptagen och har ett oerhört bräckligt självförtroende. Ibland får man smällar. Efter senaste nyårskonserten förväntade jag mig verkligen inget bättre, men att folk ryser (av fel anledning) är inte kul att läsa. Eller att någon undrar varför Max inte tar Ännchen istället för Agathe. Hon är ju mycket sötare. MEN... Ibland får man en ego-boost som man behöver när förkylningen växer i halsen och man inte känner sig på topp. Hittade en mening i en blogg, där en kvinna som inte är en van operabesökare beskriver sin upplevelse av Don Giovanni på Komische. Jag MÅSTE bara få gotta mig: "Erika Roos als Donna Anna liebte ich dafür, dass sie sich auf mysteriöse Weise in die reine Stimme verwandelte." Jag förvandlade mig på ett mystiskt vis till Den Rena Rösten? Herregud! Det är en dröm att läsa, SÄRSKILT från folk som inte är vana att gå på opera. Vem bryr sig om pretentiösa operarecencenter? Jo, det gör jag också. Men inte lika mycket. :)

Dirigenter och rabarber

2010-06-05T16:00:00.004+02:00

I kväll är det dags för Hoffmann nummer tre för säsongen. Jag gillar verkligen att sjunga Antonia. Arian i början är rätt menlös men duetten med Hoffmann och trion med Spökmamman och Doktor Mirakel är sååå häftiga. Det är ju ett relativt kort parti egentligen, i jämförelse med t.ex. Donna Anna, men jag tar ut mig fullständigt! Jag sjunger mig nästan bokstavligen till döds, och älskar varenda minut av det. :D Ikväll får vi tillbaka den sympatiske franska dirigenten som gillar friska tempi. Förra gången var det en ung och väldigt distanserad ryss med mer romantisk seghet i tempot. Så man får verkligen se till att hålla ett öga på medspelarna och ett ner i diket, för man hinner aldrig vänja sig vid vilket tempo som gäller.

Min gamla väninna Anna från Musikhögskoletiden lärde mig för många år sedan ett recept på en smarrig ananas-paj. Den blev givetvis döpt till Annasananaspaj. Det tyckte jag vara ganska vitsigt. Men här är kommer Barbara som gör Rabarber-kaka, och därför kallas RabarberBarbara. Hon öppnar en bar; RabarberBarbara-bar. Hennes klientel består av barbarer, Rabarberbarbarabarbarbarer... o.s.v. Ja ni fattar. Det är precis så här tyskan får sina üüüberlånga ord helt enkelt. Enjoy!

Citat-dags

2010-06-03T13:37:00.002+02:00

"Jag tror blint på att kvinnor lever länge och lyckat om de joggar varje dag och äter grönsaker och har sig. De är helt enkelt värda en hälsojackpott, som de har slitit och försakat. Allt annat vore orättvist.
Men bortom moralen - har någon verkligen bevisat att nikotinnyttjande, vinälskande, fylliga, njutande tanter lever sämre liv, när allt är sagt och gjort, än smala joggare som vadar i broccoli?
Går det att få anslag, ens, för sådan frivol forskning?"
- Ann-Charlotte Marteus i Expressens ledare

ESC

2010-05-31T09:44:00.007+02:00

Ja, Eurovision Song Contest kom och gick. Så här två dagar efteråt minns jag mest idioten som förstörde Spaniens charmiga bidrag (eller försökte förstöra, sångaren rörde ju faktiskt inte en min), och det deppiga Ukrainska bidraget med den usla engelskan men FANTASTISKA rösten. Lotta och jag hade Schlager-middag med oxfilé, hemmagjord bearnaise och Chateauneuf du Pape och sågade traditionsenligt alla sångare vi kunde. Vi tyckte dock det var lite mindre falsksång än vanligt. Men Englands körsångerskor fyllde nästan falsksångskvoten på alldeles egen hand. Undrar också hur länge Robert Wells, den kända vitryssen, har övat på sitt komp till fjärilslåten. Jag tror nästan JAG kunde spelat det, och jag spelar överhuvudtaget inte piano. Hur som helst så kändes det roligt att Tyskland fick vinna. Inte för att det var mycket till låt (jag har fortfarande inte förstått hur den går) och Lena är inte mycket till sångerska (eller så var det bara låten som gick för lågt), men den stack ut i ballad/eurodisco/etno-pop-fältet och det lönar sig. Jag ömmar för mitt nya hemland och det faktum att Europa har RÖSTAT fram Tyskland som vinnare känns principiellt väldigt bra. De förtjänar att få släppa sin arvssynd och sitt blodiga förflutna, om så bara för en lycklig schlagerkväll och vifta med svartgulröda flaggor och vara stolta Tyskar. Och det var kanske bra att Sverige åkte ut. TVÅ charmiga tonåringar med knödel hade varit för mycket i ett startfält... Och just det; Till alla som tänkt sova på min soffa när finalen går nästa år, boka inte biljetten än. Hannover och Hamburg slåss med Berlin om rätten att anordna härligheten nästa år! :D

Hästar och regiteater

2010-05-21T09:35:00.008+02:00

Det har varit en omtumlande tid på Komische Oper på sistone. Vår chefsdirigent (på tyska GMD, generalmusikdirektor), den sympatiske (men internt också ganska hårt kritiserade) amerikanen Carl St Clair har beslutat sig för att lämna sin post två år innan hans kontrakt löper ut. På ytan är det hela väldigt civilicerat och i pressmeddelandet heter det att det är p.g.a. "konstnärliga meningsskiljaktigheter". I verkligheten så var det visst Fidelio som fick St Clair att kasta in handduken. Regiteater kan ibland skapa den reaktionen hos folk... Jag övervägde själv att gå hem i pausen igår när jag såg föreställningen, och jag var ju ändå bara publik. Inte på något sätt ansvarig för spektaklet. Jag stannade kvar p.g.a lojalitet med mina kollegor (särskilt underbara Caroline Melzer som Leonore) och kanske också av samma anledning som det samlas åskådare till olycksplatser. Men det var ju tur att jag stannade. Annars hade jag missat hästen. Det var i sanning en vacker, kritvit häst som väluppfostrat stod stilla på scenen och endast klippte lite med öronen som reaktion över att stå i epicentrum av en operaföreställning. Lite trist bara, att en häst är det enda man minns med värme från iscensättningen. I Bieitos Armida bjöds man på en kvasi-erotisk scen med en levande albino-boa som kändes helt överflödig. Armida hade klarat sig fint utan orm. Fidelio BEHÖVDE en häst. I mitt fall för att med sin värdighet och skönhet radera en hel massa irritation över det jag tvingats titta på i nästan tre timmar. Jaja. Beethoven är för all del inte helt oskyldig. Det är inget mästerverk vi talar om. Det visste han ju t.o.m. själv. Annars skulle han väl inte skrivit om det i oändlighet.

Nu kan jag inte låta bli att tänka på följande: Regissören till Fidelio (som i rättvisans namn tidigare gjort annat jag tyckt om) skall nästa säsong iscensätta Idomeneo av Mozart, där jag skall sjunga rollen som Elettra. Dirigera skall vår 29-årige nya, tillförordnade GMD, Patrick Lange. Jag har jobbat ett par gånger med Patrick och är det någon som VERKLIGEN kan sätta sig på tvären om regin, i hans tycke, gör våld på musiken så är det han. Och Mozart är hans Gud. Kan bli en intressant produktion...

http://artsblog.freedomblogging.com/2010/05/13/ambushed-by-regietheater-fidelio-st-clair-quits-berlin/29309

Och givetvis missar jag inte ett tillfälle att bjuda på en Gary när tillfälle ges:

Sune på nya äventyr

2010-05-07T10:06:00.007+02:00

Jag har ett spöke. Jag kallar honom Sune. Man skulle tro att man måste bo i gamla knarriga hus på engelska landsbygden för att få ha sig ett eget spöke men moderna lägenheter i Berlins innerstad går visst också bra. Han började busa när jag köpte mig en golvlampa med en fancy touch dimmer. Man skall alltså röra vid lampan för att den skall tändas. Men den tändes i tid och otid fast jag INTE rörde vid den, mitt i nätterna, när - som - helst, helt enkelt. Till sist var jag tvungen att sätta kontakten till lampan i en fördelningsdosa med strömbrytare så jag kan kapa strömmen på kvällen för att inte bli väckt. Troligtvis surade Sune lite över det för han har nu utökat sin repertoar. Min vattenkran i köket är en modern historia och samarbetar fint utan några problem. Den är inte otät på nåt sätt. Men den börjar trots detta ofta att droppa väldigt högljutt, och det oftast strax efter klockan fyra på morgonen. Jag vaknar givetvis av ljudet och måste masa mig upp och dra ut kranen (som sitter i en dold "förlängningsslang") och lägga den i vasken så droppandet inte hörs. Det finns de som vill förklara Sunes lamp-bus med s.k. ström-loppor. Att min touch dimmer-lampa på nåt sätt påverkas av lamporna ute i korridoren som har rörelsedetektorer och tänds när grannarna går ut och in i sina lägenheter. Okay. Vi säger så. Men kranen då? Varför alltid samma okristliga tid? Det kan kanske hända att det finns en naturlig förklaring till det också. Men tills jag fått den så försöker jag överlista Sune med att dra ut kranen och lägga den i vasken redan när jag lägger mig. I samma rutin som jag släcker strömbrytaren för att inte lampan skall tändas. Men jag misstänker att den lilla rackaren redan funderar på sitt nästa drag...

Här är systerdottern Malins briljanta porträtt av Sune:

Är det redan dags för ett varv till?

2010-04-29T22:46:00.006+02:00

Jag orkar faktiskt bara läsa rubrikerna. Kanske klarar jag att sätta mig in i det lite bättre imorgon. Men Belgien har hur som helst förbjudit heltäckande slöja på allmän plats. Skall vi inte bara ta fram nazisternas gamla näsmätningsanordningar när vi ändå är igång? Återinviga Warszawa-ghettot? Är det verkligen redan tid för historien att upprepas? Det är ju bara ynkliga 65 år sedan. Så oerhört deprimerande!

Också en dag

2010-04-28T10:55:00.003+02:00

Jag är sannerligen ingen flitig bloggare men en liten uppdatering skall jag väl kunna få till.
Angående Sverigeresan: När vulkanen lugnat ner sig, planen börjat lyfta igen och jag hade beställt en ny resa till Stockholm så bestämde sig plötsligt min arbetsgivare för att ändra mina föreställningsdatum. Jag får nu den första rundan Hoffmann istället för den andra och börjar repetera sceniskt redan på måndag. Alltså: Ingen tid att åka till Sverige. Jag fick alltså avbeställa också resa nr. två. Möjligtvis kan jag komma iväg en kortare tur efter att föreställningarna börjat. Mal schauen, som man säger.
Denna dag började med en mystisk röd fläck på köksgolvet... Jag öppnade skåpet under diskbänken och se där; Röda Havet! Ett paket gamla jordgubbar som jag slängt har under natten avgett ALL sin unkna sötsliskiga vätska som har runnit igenom påsen, genom hålet i min sophink och ner på golvet. Ja, varför inte börja en vanlig onsdag med att stå på knä framför sophinken?
Nu skall jag få i mig nån slags frukost och sedan en simtur och ett övningspass för att fräscha upp stackars Antonia.

Vulkaner, nunnor och tonårsidoler

2010-04-16T16:42:00.008+02:00

Jag vet inte om jag kommer iväg till Sverige imorgon som var tanken. P.g.a. vulkanaska... Vulkanaska är f.ö. ett ord som jag aldrig skulle gissat att jag någonsin skulle skriva i min blogg. Men där är det. Vulkanaska. Jag tycker det ser lite fel ut. Skulle nog vilja sätta in ett bindestreck. Får man det? Vulkan-aska? Jag är rebell och skriver in otillåtna bindestreck där jag tycker det passar. Oj, sidospår... Senaste nytt på SAS hemsida var att de skandinaviska flyplatserna är stängda till kl 13 imorgon. Jag skall flyga kl 14.45... Jag har med andra ord ingen som helst aning. Det känns ju troligt att klockslaget 13.00 kan bli ändrat. Jag väntar och ser. Inget annat att göra.

Har äntligen fått klartecken att jag får sjunga rollen som Madame Lidoine i Karmelitersystrarna av Poulenc nästa säsong. Jag är överlycklig!

Gåshud!!!

Slutligen; Peter Steele, frontman för det gamla gothbandet Type O Negative är död. Igen. Han spred ryktet om sin död redan 2005. Nu verkar det som det är mer än ett rykte. Jaha. Mannen på 2.05 som bar elbasen i en grov kätting, halsade rödvin direkt ur flaskan på scenen och sjöng "Christian Woman" så det knottrade sig längs ryggraden. R.I.P.

Och just det... På tal om män som återuppstår från de döda för att dö igen: Här är dagens Gary:

Jag och mina tuttar...

2010-04-12T16:42:00.003+02:00

Vi blev omnämnda i Berliner Zeitung apropå Lange Nacht der Opern und Theater.

"---Und prompt marschiert - in der sinnlich-überbordenden Gestalt der Sopranistin Erika Roos - Elektra auf die Bühne, die mit Sarg, Kränzen, Kandelabern und einem Totenschädel geschmückt ist. Sie singt ihre Eifersuchtsfreitod-Arie aus Mozarts "Idomeneo", rumpelt sich einen Dolch ins üppige Dekolletee und kracht auf die Bretter. Jubel.---"

Tja... Det var väl ganska exakt beskrivet faktiskt. :)

Dagens Gary

2010-04-09T15:06:00.005+02:00

Malcolm McLaren har gått ur tiden. Jag citerar Sydsvenskan: "McLaren kallade sig konstnär. Men hans egentliga, och helt unika konst var att förvandla människor till guld – eller aska, som i fallet Sid Vicious."
Så... Rest in peace, punkfarfar!
Här är en kort snutt från Sid & Nancy, Gary Oldmans odödliga porträtt av Sex Pistols-basisten.

4x död

2010-04-08T18:47:00.007+02:00

Som jag redan nämnt så är det stor kulturnatt i Berlin på lördag. Alla operahus och teatrar har jippon långt in på natten. Jag skall sjunga i det som Komische Oper kallar De vackraste operadöderna (eller är det dödarna? Inte varje dag man sätter det ordet i plural). Jag är nu bara lite rädd för att det kommer bli en mer realistisk tillställning än de tänkt sig. Jag skall på de två första konserterna sjunga Elettras självmords-skrik-raseri-aria (från Mozarts Idomeneo) med dolk och det hela. I de två senare konserterna skall jag kladda ner mig själv (och Elettras dolk) med lite teaterblod och tjoa mig igenom en sönderklippt förkortad version av Lucias vansinnesscen (Donizettis Lucia di Lammermoor) som förutom en jäkla massa höga c'n också helst skall innefatta två snygga trestrukna ess. Här kommer det riktigt skojiga: EFTER Lucia (inte direkt efter men ändå) skall jag sjunga Recordare-kvartetten från Mozarts Requiem. Den är inte krävande men på den fjärde konserten kommer jag ha Två Elettror, Två Lucior och en tidigare Recordare i rösten. I ärlighetens namn kan det nog bli blodigare än jag hade tänkt det...

Och apropå Lucia di Lammermoor; Här är mina tre anledningar att gilla Bessons Femte Elementet:
1. Gary Oldman
2. Jean Paul Gaultiers kostymer
3. Den här scenen (om du blir uttråkad hoppa till 3.30)

Oj...

2010-04-08T10:37:00.006+02:00

Oj så länge sedan jag uppdaterade. Jag har i ärlighetens namn inte haft nåt att skriva om. Har varit en hobbyautistisk och handlingsförlamad eremit under hela påskhelgen. Påsken som jag mer eller mindre ignorerade. Ja, jag åt ägg. Men det gör jag ju jämt. Nu närmar sig Lange Nacht der Opern und Theater och jag tvingas ut ur mitt skal och upptäcker att världen är okay. Solen skiner. Det är kul att sjunga. Jag gick t.o.m. och simmade igår, kors i taket. Det var första gången på väldigt länge och jag har träningsvärken som bevisar det idag. Det var lite för fullt i bassängen och jag fick kryssa mellan folk för att kunna simma i mitt eget tempo. Det irriterar mig alltid men å andra sidan så blir jag faktiskt mindre uttråkad på det sättet. Irritationen ersätter ledan på nåt sätt. Det skall sägas, jag simmar inte fort. Inte alls, men det händer ju att jag simmar snabbare än somliga. Igår var det en man i bassängen och en massa tanter (varav en förresten GICK fram och tillbaka i bassängen på ett sätt som skulle gjort John Cleese stolt). Jag simmade unset snabbare än alla tanterna OCH mannen. Varför får jag alltid känslan av att när jag skall till att simma om män så ökar de tempot? Är det verkligen så förnedrande att bli omsimmad av en fet brud? Tanterna bryr sig ju aldrig. Det är lite sött nästan. Men kanske är det bara inbillning...
Ett citat skall vi ha idag också: OS-medaljören Björn Ferry håller på med en kokbok. Han är intressant för mig eftersom han är en elitidrottsman som äter LCHF (eller jägarkost som han kallar det) och därmed på egen hand dödar myten om att idrottare behöver en massa kolhydrater. Björn säger om sin bok: "Det kommer att vara mycket ekologiskt, mycket grönt och en hel del sånt som går att slå ihjäl". Lovely!

Romanser och Politik

2010-03-31T11:20:00.007+02:00

Så har jag klarat av romanskonserten i Köpenhamn. Det gick helt okay även om kroppen var tröttare än jag skulle önskat. Och jag sjöng med noter. Det stör mig lite men... bara lite. Christian Westergaard är en fantastisk pianist och förstår sig på sångare som få andra. Att sjunga med honom är ett rent nöje. Vår repertoar bestod av Rangström och Strauß-sånger. Flera väldigt dramatiska. Jag gav mig t.o.m.på Birgit Nilssons gamla bravurnummer Sköldmön. Kanske inte Rangströms mest geniala sång men det tilltalar en gammal gothrockare att sjunga " Jag drömde om BLOOOD inatt, jag drömde om DÖÖÖD inatt!"
Är nu tillbaka i Berlin med inget att göra. Jag skall sjunga på en konsert på Komische den 10 april men har ännu inte fått veta vad. Det skall vara nåt som har med döden att göra, men i operans värld kan det betyda ganska mycket. Hoppas att de inte låter mig sjunga Regans dödsscen ur Lear bara. Den gör sig inte riktigt för konsertanta framföranden.
Eftersom jag inte har nånting intressant att skriva om så skulle jag i all enkelhet vilja citera Mikael Weihe i måndagens Expressen, en debattartikel där han tackar högerregeringen, näringslivet och andra för inspiration och engagemang till sin nya skiva. Mikael Wiehe förnekar sig givetvis aldrig. Hjärtat är så långt till vänster att det troligtvis putar ut i armhålan. Jag tycker det är sött. Naivt och sött. Och jag erkänner att vartenda ord slår an i mig, sossebarn som jag är, politiskt ointresserad eller inte. Mot slutet av artikeln tar han upp religionen och uttrycker något som jag har tänkt för mig själv:

"Tack alla religiösa fundamentalister - kristna, judiska, muslimska eller av annan tro - som så tydligt har visat att religiös extremism i grunden handlar om mäns rädsla för kvinnor och att det är livrädda män som har skapat Gud till sin avbild för att tillfredsställa sina egna behov av makt och odödlighet."

Dagen efter

2010-03-22T10:40:00.006+01:00

Så var Rossini avklarad för denna gången. Petite Messe Solennelle är ett rätt märkligt verk för solister, kör, två pianon (fast vi spelade med bara ett) och orgel, där det finns ett par genialiska melodier men också en del utfyllnad. Den andra sopranarian t.ex. har ett fint tema men är i övrigt mest en räcka modulationer. Men det är bara att intala sig att det också är genialiskt. Man kan ju inte stå och vara blasé medan man sjunger. Jag kunde ju dessutom knappast ha komponerat det bättre själv. Hursomhelst; Med en härlig dirigent och bra musiker och sångare (för sångare är ju som bekant inte musiker...) blev det en riktigt bra kväll. Kuriosa är att dirigenten är bror till en f.d. Depeche Mode medlem och tenorsolisten en gammal norsk rockstjärna (alltså, han är inte alls gammal, men bandet existerar inte mer).
Nu är det snart hemgång via Amsterdam, för att kasta mig över Poulenc när jag kommer hem. Jag blir nästan febrig vid tanken på att sjunga rollen som Madame Lidoine, men det beror väl på hur det går imorgon om jag får den eller inte. Håll alla tummar och tår!

Norge och Nunnor

2010-03-19T23:11:00.007+01:00

Sitter nyduschad i ett hotellrum i Kristiansand och ser på norska nyheter på den gigantiska plattskärmen. Ett inslag om skidvalla. På riktigt.
Jag älskar att bo på hotell. Ganska rubbat, men jag gör det. Och denna gång fick jag t.o.m. en vit frottébadrock och en chokladbit på kudden. Alla förväntningar uppfyllda so far. Imorgon väntar repetitioner på Rossinis Petite Messe Solennelle. Jag är väldigt förväntansfull. Har varit sysslolös för länge tror jag. Men nu kommer så klart allt på en gång. Har ju varit sjuk och inte kunnat öva så mycket som jag borde varken inför Rossini eller romanskonserten i Köpenhamn den 28. Ligger efter med textmemoreringen också. Men jag tänker inte riskera en blackout. Känner jag mig inte säker på texterna så blir det med noter. Jag kan med säkerhet musicera mycket bättre om jag inte är i panik över texten. Nåja. Hursomhelst så ringde de out of the blue från KBB imorse och sade att de vill ha ett arbetsprov med mig för en roll i Karmelitersystrarna av Poulenc. På måndag. Hjälp! Jag lyckades förskjuta det till tisdag eftersom jag inte kommer tillbaka från Norge förrän måndag eftermiddag. Men ändå... Jag har aldrig sjungit en ton ur verket och jag vill så klart GRYMT gärna vara med i den produktionen. Det är skandalregissören Calixto Bieto som skall sätta upp den. Vad han kan hitta på med en grupp nunnor... Oj oj oj... Jag är förvirrad för jag trodde verkligen produktionen redan var färdigbesatt. Och nu vill jag ju göra ett kanonbra arbetsprov på tisdag. Men även om jag fått noterna så har jag ingen inspelning. Så hur skall jag lära mig musiken till på tisdag? I Kristiansand på ett hotell? Dussmann hade förresten tre inspelningar, en på engelska, en på tyska och en på italienska. En från 50 talet och en annan från tidigt 60-tal. Jag väntar tills jag hittar en inspelning på originalspråket franska. Även om det så klart kommer att sjungas på tyska på Komische, som alltid. Nåja, det blir till att luskamma Youtube efter Karmeliterna här märker jag. G'natt!

Bihåleinflammation

2010-03-16T10:32:00.002+01:00

Ibland hjälper inte ingefära. Jag har i en veckas tid försökt låta min kropp bota sig själv från den lurande förkylningen men i söndags kände jag plötsligt den välbekanta tryckande huvudvärken när jag böjde mig framåt och insåg att skiten bara flyttat sig upp i bihålorna. Jag gick genast till min gamla sura yrseldoktor (med diplom från KABUL!?!?!?) och trots att han är tysk så skrev han utan att bråka ut antibiotika. Ja, jag fick givetvis naturmedicin utskriven också. Något annat är otänkbart. Samt nässpray (hjälp!) och aluminiumklorid att gurgla med. Har någon gurglat sig med aluminiumklorid någon gång? Det är obeskrivligt. Det är som munnen full med slånbär - upphöjt med tio. Måste erkänna att det gör mig lite nervös att ha nåt som är så uppenbart uttorkande så nära mina stämband. Hursomhelst, han skrev också remiss till radiologen. Så nu har jag en röntgenbild av min skalle. Och tydligen också därmed bevis på en lättare inflammation. Ordet på tyska är förresten Nasennebenhöhlenentzündung om ni skulle undra.

Enough is enough

2010-03-12T13:16:00.004+01:00

Jag tror just att jag nådde den där punkten när jag inser att de där spelen jag håller på med på Facebook, (bara tre, och Farmville är INTE ett av dem) inte är roliga längre. Bara tvångsmässiga och tidskrävande. Inte för att jag har precis ont om tid för tillfället... Jag är som varande halvsjuk sedan snart en vecka, i stort behov av nåt att fördriva tiden med. Men Mafiawars blir det inte! I alla fall inte idag...

Oscarsgalan

2010-03-08T01:08:00.006+01:00

Tyskarna verkar inte bry sig särskilt mycket om glamourens glamour-händelse framför andra. Har inte sett en enda TV-kanal som sänder Oscars-spektaklet. Lite skönt. Så har jag en ursäkt att gå och lägga mig. Här är min favorit för bästa manliga biroll: Den österrikiske Christoph Waltz som Hans Landa i Tarantinos Inglorious Basterds. Har ju visserligen inte sett nån av de konkurrerande prestationerna men jag tvivlar starkt på att det kan vara bättre eller otäckare.

Årets Bild

2010-03-06T16:44:00.004+01:00

Maktens giganter någon gång under slutfasen av klimatmötet i Köpenhamn.

Henrik Montgomery, Scanpix

Vinterdikt.

2010-03-05T23:51:00.005+01:00

Min agent skickade en dikt till mig på mailen. Vill gärna dela med mig av skönheten i denna poesi. Här kommer den:

" WINTER "
by Abigail Elizabeth McIntyre

Fuck. It's Cold.

The End.