The final countdown...

Jag förutspådde det redan när jag började blogga (igen...), att det här nog inte skulle bli så långvarigt. Jag är inte en blogg-person helt enkelt. Jag har försökt förr, och då liksom nu kom jag till punkten där jag bara ville radera allt. Jag är sannerligen ingen skribent, det handlar inte om självkritik. Det jag hackat ner här har ändå mest bara handlat om att upplysa nära och kära därhemma om vad jag pysslar med i Berlin. Men snart flyttar jag hem igen. Och om jag känner att nån måste upplysas om mitt liv och mina snurriga tankar i framtiden så får jag helt enkelt använda andra medier än blogg i fortsättningen. Kanske raderar jag en vacker dag facebook och twitter-kontona också, och börjar med röksignaler istället, men där är jag inte än. :)
Ja, jag har egentligen inte fattat ett bergfast beslut än, men ganska säker är jag. Bloggen kan anse sig varslad.

Läkarräkningar och insomnia

Ja, jag blev ju sjuk igen. Rosslar fortfarande efter den gamla förkylningen så varför inte slänga på en ny ovanpå? Jag ber till alla Gudar jag kan komma på att den här skall hålla sig i näsregionen och inte krypa ner i luftrören som den förra. Särskilt som det visade sig att jag var tvungen att betala för behandlingen av den förra omgången ur egen ficka. Det finns ju ingen allmän försäkringskassa i Tyskland, utan man måste ansluta sig till en sjukkassa. Så länge saker går genom denna sjukkassa så är det frid och fröjd och man kan gå billigt eller rent av gratis till doktorn, men om man går till privatläkare som inte är ansluten till sjukkassesystemet så blir det DYRT!. Och det var ju tydligen det jag gjorde när jag fick den stora sprutan i armen som räddade första Lear-föreställningen. Förra gången detta hände behövde jag, vad jag minns, inte betala nåt alls, så döm om min förvåning när jag den här gången fick en räkning på nästan 600€. Vilket kombinerat med tusenkronorsantibiotikan börjar närma sig summor som jag verkligen inte har råd att betala så där hur som helst. Jag har frågat min chef om teatern kan hjälpa mig. Jag gick ju faktiskt till just den här läkaren för att rädda en föreställning, vilket jag också gjorde. Man hade fått ställa in annars. Om jag haft tid att vara sjuk så skulle jag inte gått till doktorn alls, definitivt inte tagit tveksamma sprutor som med stor säkerhet innehöll kortison, och inte tagit antibiotika. Om jag varit frilansare som får betalt per föreställning kunde det så klart varit värt att betala, men som anställd med månadslön hade det varit bättre för min privatekonomi om man bara ställt in föreställningen. Dyra läropengar. Min chef var väldigt förstående men kan ju inte betala mina privaträkningar hursomhelst. Återstår att se om han kan trolla fram nåt slags bistånd.
Nu i min andra förkylningsomgång är jag fast besluten att sova bort eländet. Har inte föreställning förrän på söndag så jag tycker det låter rimligt. Tycker INTE kroppen. Och INTE katterna. Jag gick och lade mig vid midnatt igår och kunde inte sova. Katterna hjälpte inte precis till när de hittade ALLA prassliga saker som finns att leka med, samt rejsade genom hela lägenheten och sneddade då och då över sängen. Winston lyckades även välta det stabila klöstornet med en öronbedövande duns. Då var det iofs tur att jag inte sov, för jag hade jag dött av hjärtslag om jag blivit väckt av den smällen. När jag var uppe och åtgärdade den obligatoriska droppande kranen var klockan tjugo i fem och då hade jag fortfarande inte somnat. När jag till sist efter säkert ytterligare en halvtimme, timme ÄNTLIGEN höll på att somna så kom Maggie travande upp på mig. Då var hon nära att få en smäll, kattstackaren. Nåväl, lyckades väl somna in till sist och kom inte ur sängen förrän framåt ett. Nu har jag fuckat upp min dygnsrytm fullständigt, jag sitter i morgonrock med frukostdisken fortfarande framför mig. Klockan är snart fem... Och jag snorar.

Ensamjul i Berlin

Jag har tvättat en maskin, diskat en maskin, dammsugit (eller i alla fall gått runt lite håglöst med dammsugaren), sytt i en knapp, lagat en trasig innerficka, ätit thaimat, hängt på twitter och Facebook samt kollat på en massa avsnitt av Criminal Minds som jag sett förut. Jag HAR för all del druckit lite glögg också, tittat på Tim Burtons geniala Nightmare before Christmas, lyssnat på Bachs Juloratorium och öppnat mina julklappar. Fina julklappar må ni tro! En brödkavel från Lotta så jag inte behöver kavla med en rödvinspava nästa gång jag kommer i bakartagen, en bok, smink, badsalt, tekoppar, ja allt möjligt fint. Roligast var nog ändå julpåsen från underbara Ina som innehöll inte mindre än 12 numrerade julklappar till mig och katterna. Paketen innehöll allt möjligt från en ask torkad mango till en liiiten liiiten sminkpensel, men det mest fantastiska var att hon skrivit små personliga underfundiga norska rim på vart och ett av paketen. Fick dåligt samvete så klart för mitt lite fantasilösa paket till henne, som inte hade minsta lilla rim. Bland paketen fanns f.ö. också varsin kinesisk lyckokaka till mig och katterna. Där konstaterades det att om man ger mycket så får man mycket (en extra tagg i det dåliga samvetet för att jag varit så loj med julklappsköpandet i år), att Maggie har en unik personlighet (jo tack!) och att Winston skall vara mer ambitiös, vad nu det innebär för en katt.
Kort sagt så har jag haft en bra dag och har inte tyckt synd om mig själv en endaste sekund. Och trots att jag kanske trots allt inte håller med, så måste jag nog ändå dela med mig av den här...

Maraton

Jag har under mina år på Komische inte haft det så särskilt tjockt med föreställningar. Jag har fått göra en del stora roller, men har alltid haft gott om tid att lära in dem (men ändå gjort det i sista sekunden givetvis) och har oftast fått repa i lugn och ro. Visserligen har jag tre gånger(!) haft föreställning dagen före premiär, vilket chockar en del kollegor att jag gått med på. Premiärer är nämligen så heliga att det smittar av sig på dagen före. Som söndagar, fast värre. Utöver detta oskick -som jag genomlidit eftersom jag är en good sport, men inte utan att gnälla över det vitt och brett, eftersom jag också har ett väl utvecklat martyrdrag- har jag m.a.o. haft det ganska... soft. Men just precis nu i dagarna är det plötsligt väääldigt körigt. Mikropolis, Lear och Carmen om vartannat. Vilsen syrsa, sadistisk überbitch eller stiliserad Jungfru Maria? Vem var det jag skulle vara idag? Och eftersom det inte är nog med detta virrvarr så blev jag så klart sjuk. Sjöng ändå på eftersom jag hade massor av rep och jag bara var lite snorig, men sjuknade då förstås om och blev värre just när jag trodde jag höll på att bli bättre. Lustigt nog blev det en exakt déjà vu av nåt som hände för två år sedan: Lear-föreställning en lördag i juletid. Ingen röst. Ringer jobbet. De försöker panikartat ringa in en annan Regan från typ varsomhelst i världen utan att lyckas, samtidigt som de skickar mig till Berlins sångardoktor. Alla städer har en sån. Dr Rüffer är en opera-förståsigpåare och namedropper av rang men han ger mig i alla fall - mellan historierna om Ingvar Wixells supande - en gigantisk spruta i armen. Vad det är? Tja... Det säger han inte riktigt. En cocktail som skall verka avsvällande på mina stackars stämband som påverkats av mina infekterade luftrör. En kollega påpekar senare att det med största säkerhet varit kortison i. Skiter i om det så var heroin i, så länge jag kan sjunga, kan jag känna. Till föreställningen får jag en s.k. "Ansage" där nån från ledningen går in på scenen innan föreställningen och förklarar för publiken att man är sjuk, så att de inte undrar varför det kanske låter märkligt ibland. Jag sjunger (och skriker, eftersom det är Lear vi pratar om)föreställningen så gott det går och flera säger att de inte ens hört att jag varit sjuk. HELA denna historia har jag alltså upplevt två gånger. Mycket märkligt. Det är f.ö. de enda två gångerna jag fått Ansage, och jag har ännu aldrig ställt in en föreställning. Peppar, peppar...
Nåväl. Nu går jag på antibiotika (dyyyyr antibiotika, alla julklappspengar gick åt!) och jag kan nu andas utan att låta som Darth Vader. Snorar som tusan istället men det kan jag leva med. Leve nässprayen! Idag har jag repat (snorat) igenom Carmen. Imorgon bitti kör vi Mikropolis för ett hus fullt med ungar, på söndag Carmen, måndag Mikropolis och tisdag Lear. Håll tummarna för att lyxpillren funkar hela vägen. Djuuupt andetag nu.... Vi hörs -kanske- på onsdag!

Huset på hörnet

Berlin är så konstigt ibland, det byggs fruktansvärt mycket, fast det finns massor av fina gamla hus som står övergivna, även helt centralt. Jag kan utan att överdriva säga att jag bor megacentralt. Det är praktiskt men ibland en aning ocharmigt, när "caféet runt hörnet" råkar vara flådiga Einstein på Unter den Linden, vars Apfelstrudel omskrivs i allsköns Berlinguider, och närmsta matbutik ligger inne på Friedrichstraße Bahnhof som är en viktig knutpunkt där tusen och åter tusentals människor passerar varje dag. På min gata (så att säga i ryggen på nämnda Café Einstein)finns en gammal byggnad som stått tom och förfallen sedan jag flyttade in. Men så plötsligt blev det liv och rörelse i hörnlokalen. Nåt skall det bli... När man så lät måla fasaden så här, så måste jag dock ställa mig frågan: VAD?!?

A'men förlåt då!

Min härliga 87-åriga faster Alva hade pratat in ett meddelande till mig igår. Hon undrade lite näbbigt om jag levde, eftersom jag ju inte uppdaterat bloggen sedan den 20 oktober! Herregud. Skall jag behöva skaffa twitter åt tanten också? :)Faktum är att jag nog åtminstone borde fixa ett Skype-konto nästa gång jag kommer dit.

Men nu måste jag väl hursomhelst ändå ge ett livstecken ifrån mig. Det har varit lite mycket kan man säga. Jag har fler föreställningar i december än jag hade på hela min första säsong på Komische, så det är mycket repeterande nu. Vi har först och främst haft premiär på barnoperan Mikropolis, och det var hur kul som helst, även om det var ett jobbigt upplopp precis innan, med olycksfall, sjukdom, teknikstress och problem med textförståelsen. Vi har också gått in i repetitioner för den härliga gamla Lear. Musiken är lika svår som sist, och jag sjunger om möjligt ännu färre riktiga toner, men dirigenten (som gjort stycket många gånger förr)är glad och nöjd ändå så vem är jag att klaga? Vi repeterar också Carmen som hade premiär i går kväll där jag skall sjunga rollen som den dygdiga Micaëla. Jag slapp göra premiären, den fick underbara Ina Kringlebotn göra, och det gjorde hon verkligen med den äran. Den 18 december skall jag sjunga min första.

Too soon?

Skrev i ett tidigare inlägg om Khadaffi (Gaddafi, Quadaffi whatEVER!) som suttit vid makten i Libyen i hela mitt liv, och plågat sitt folk. Idag har han fångats eller t.o.m. dödats. Reportrarna på BBC är just nu fullkomligt desperata efter att få detta verifierat, men har ännu inte lyckats.
I nästan samma ögonblick som ryktet om hans död började spridas så började skämten droppa in på twitter. Jag vet inte om jag är en okänslig människa som tycker det är kul, eller om jag är FÖR känslig som föredrar vitsar om det här monstret för att jag inte orkar sätta mig in i hur hans folk har lidit under hans styre. Hur det än ligger till så är det en bra idé att sluta läsa nu om man tycker det är fruktansvärt att skämta om Khadaffis (påstådda) död, för jag tänker skamlöst citera mina favoriter. Förfasas eller enjoy: :)

Magnus Betnér: "In a hole? They found him in a hole? How very 2003-ish." (På det fick han svaret: "och död. Fan vi hade en skåjtmedalj på lut till honom." av @Silviaslatt) Strax efter skriver han också: "Gaddafi kanske död. Bildt i trubbel. Svensk tv visar tennis, utbildningsradio och Martin Timell."
Andreas Ericson (@neo_andreas)): "vill birro efterträda gadaffi nu?"
Michel Sanchez (@svettig):"EXTRA EXTRA: Ray-Ban skriver ner årsrapporten med 300%."
Fredrik Backman: "Jaha. Någon som har dragit "diktatorer alltså, när ska de lära sig att inte ta 'gå-under-jorden'-talesättet så himla BOKSTAVLIGT" än eller?" Och lite senare: "Men den viktiga frågan: Har Khaddafis sambo fått bostadsbidrag eller inte??? Svara!"
Johannes Finnlaugson (@johabbed): "Khadaffi är död. Goda nyheter för rebelltrupperna. Dåliga nyheter för kaftanbranschen." (På detta var jag bara tvungen att invända: Men Di Leva lever väl än?)Senare skrev han: "Khadaffis sista ord: "Mitt namn... Det stavas...". Och sen dog han."
Marcus Jerräng (@blisk):"FLASH: Gaddafi svårt död i benen"
Damon Rasti: "Det enda Ghaddafi hade på sig när han greps var kläder, några ringar och en photoshoppad nakenbild på Condoleezza Rice."
Martin Widén (@KureKureMartin): "Va?!? Har de gripit Gaddafi, Khadaffi och Khaddafi samtidigt?!? Vad är sannolikheten för det? #Gaddafi"
Adam Svanell: "Gaddafi gripen. E-type öppnar vikingrestaurang. Det här är en sån där nyhetsdag man alltid kommer att minnas var man var och vad man gjorde."
Och min personliga favorit, Ola Söderholm: "Är det för tidigt att stöta på fru Gaddafi?"

Och straffet för det här inlägget kom ögonblickligen. I samma ögonblick som jag börjar avsluta så kommer rörliga bilder på Khadaffis blodiga lik som visas upp av en jublande folkmassa i Sirte. Fy fan.